Ordskav

Vårt behov av rörelse

2010-09-05T11:56:00.002+02:00

En oreserverad hyllning till alla 25 000 tjejer, brudar, tanter och gummor som just nu står i startgroparna för Tjejmilen. Här kan man verkligen snacka om kvinnorörelse.

En särskild tanke till min favorithustru som är med i loppet för tredje året. Jag hoppas hon får en bra dag, håller sig hel och inte missar bussen hem för högtrycket drar nu in från väster och bilen ska i morgon bitti vara packad och klar för vår preliminärt planerade minisemester i fjällvärlden.

Och apropå rörelse. Kom härom veckan i samspråk med en gammal bekant som berättade att han den här sommaren äntligen lyckats locka ut sin värkdrabbade hustru i motionsspåret. Först makliga promenader, sedan bitvis försiktig fartökning och så småningom fem kilometers daglig jogg. Men det var inte prestationen i sig som han ville berätta om utan den positiva inverkan det dagliga motionerandet haft på hans hustrus sjukdomstillstånd. "Hälsa alla du känner att det enda som inte fungerar är att inte röra på sig", sa min bekanting.

Klokt sagt och härmed framfört. Nu ska bilen packas och rörelsen västerut förberedas.

Asics goodbye!

2010-09-02T17:42:00.003+02:00

Nike Air Pegasus+ 27

Efter att ha slarvat lagom med sommarträningen är mitt krånglande vänsterknä nu åter funktionsdugligt. Visserligen är rörligheten något sämre (jag böjer inte längre hälen mot ändan) och visserligen knäpper det i leden när jag går i trappor, men "so what"! Lite artros har ingen dött av och så länge jag kan springa är tillvaron uthärdlig.

Jag har ju tidigare, på denna blogg, antytt att det var mina ASICS 2140 som vållade knäproblemet. Jag blir mer och mer stärkt i den tron efter att ha mött flera löpare som bär på samma misstanke (förlåt alla asics-älskare).

Låt mig ta bara ett enda litet exempel: Försök vrida eller böja skon (gäller även modell 2150) och du ska ha muskler som en Michelingubbe för att lyckas. Vad händer när du sätter foten i ett sådant skruvstäd? Rätt! Det blir knäet (och i någon mån vristen) som får fånga upp eventuella ojämnheter i underlaget. Men hallå! Det är väl ändå foten som ska anpassa sig till underlaget och inte knäet?

När jag sprang maran i början på juni använde jag ett par tunna Saucony A3. Det var väl ett slags gränsfall att använda så tunna skor, men det gick vägen även om jag måste erkänna att benen stumnade något den sista milen. Inför höstens och vinterns mängdträning slog jag inte utan vånda till och köpte ett par Nike Air Pegasus+ 27. Våndan var obefogad. Efter fem varierade pass på sammanlagt fem mil är jag beredd att förklara de här enkla, lagom följsamma och löpglada skorna min oreserverade kärlek.

Nu hoppas jag bara att känslorna håller i sig åtminstone över nyåret. Och vad mina gamla ASICS beträffar så är den sista färden till krematoriet på Dovamyren redan påbörjad. Ett problem som återstår att lösa är Stockolm marathons namnbyte. Jag är inte främmande för en bojkott!

Asics goodbye!

Säsongsstart

2010-08-31T23:12:00.002+02:00

Efter nära tre månader av avhållsamhet kommer jag plötsligt på mig själv med att fumla med tangentbordet. Betyder möjligen att långsemestern är slut. Fast skulle september bjuda på oväntat vackert väder vet man aldrig.

Börjar med att ge bloggen ett nytt utseende. Lite mörkare än tidigare, för att spegla sinnesstämningen. Lite mer orange, för att markera ett ställningstagande. Varför humlan finns med har jag svårt att förklara, men har kanske med myten att göra, som säger att humlor inte kan flyga.

Har köpt nya gröna löparskor. Är mitt uppe i en inkörningsfas och återkommer med en recension vad det lider.

Ser att mina favoritbloggare finns kvar. Känner mig som katten som varit på rymmen några månader. Tassar runt och jamar lite försiktigt. Lovar att föröka läsa ifatt när jag vant mig vid stugvärmen.

En sak till: Igår köpte jag en sprillans ny reflexväst av farbror Clas. Säsongen kan börja!

Nära skjuter ingen hare

2010-06-06T18:40:00.003+02:00

Så var årets stockholmsmara genomförd. Bra miljöträning för en ensamluffare. Det är något visst med att komma direkt från granskogen till storstadsdjungeln.

Kul att träffa andra bloggare ”live” även om jag hade hoppats få syn på fler.

Om loppet är inte mycket att säga mer än att jag efter en snabbkoll i resultatlistan tydligen knep det ena målet, nämligen att bli etta i min årskull. I åldersklassen räckte visst resultatet till en femteplats?

Tidsmålet sprack även den här gången. Antingen är jag inte tillräckligt tränad, eller också gick jag ut för hårt. Men vad gör man när adrenalinet trycker på och man försöker följa tidshararna?

Kroppen fungerade dock perfekt hela loppet och valet av skor (tunna, lätta) blev ingen besvikelse. Visst stumnade benen något den sista milen, men jag tror inte att resultatet hade blivit bättre med stadigare skor. Det bästa av allt är att knän, vrister och muskler känns helt okej så här dagen efter.

Nå återgår jag till bloggvilan och målningsjobbet ute vid Bredviksfjärden. Här bryr jag mig inte om att försöka få häng på hararna.

Det blev trots allt ett hyfsat PB och nästa år…då jädrar!

Bloggpaus

2010-05-11T20:16:00.002+02:00

Det har blivit si och så med bloggandet den sista tiden och så kommer det att förbli de närmaste månaderna. Fem byggnader på mitt sommarställe ska få sig en ansiktslyftning, vilket innebär att jag redan nu har flyttat ut i cyberskuggan. Fasadtvätt har stått på dagordningen de senaste dagarna. Det är handtvätt som gäller, för övrigt ett guds gissel, och därefter ska rubbet målas ett par vändor. Tänker försöka hinna det mesta innan mygg och annat skräp börjar virvla runt knutarna.

Träningen går hyfsat och rehabklossen har gjort underverk med mitt knä (den här metoden kan jag verkligen rekommendera). Förra veckan innebar ett nytt ”all time high” om man ser till volymen. Tempot är fortfarande uselt och kommer väl så att förbli, men det skiter jag i. Att kroppen är hel är viktigare.

Sprang nyss mitt fjärde ”Broarna runt” för året. Tävlingen går sju tisdagar i följd under april/maj. Sträckan är 5 kilometer och lockar drygt 500 deltagare mellan 8 och 80 år. Min tid är ingenting att redovisa. Söndagens långskubb sitter fortfarande i benmusklerna och att tillbringa dagarna med att klättra upp och ner för en stege har gett additiva symptom. Hoppas förstås på en viss träningseffekt, men så´nt vet man ju aldrig på förhand.

Sköt om er inför sommarens strapatser! Hoppas jag stöter på någon av er nere i Stockholm den 5 juni. Jag brukar ladda upp i slänten nära utgången till C-fållan i relativt trygg närhet till bajamajorna nere i hörnet. Ser ni en liten skäggig och sammanbiten typ med startnumret 2253 är det tillåtet att ge sig till känna. Som vanligt hoppas jag på en varm och solig mara (en norrlänning reser ogärna söderut för att frysa).

På väg in till civilisationen idag passerade jag ett kalhygge där någon fäst ett ballongknippe i en kvarlämnad trädpinne (bilden). Det såg festligt ut och jag tar det som ett gott tecken i tiden trots att nyheterna mest handlar om kriser.

Glad sommar allesammans!

Run free now

2010-05-05T22:57:00.003+02:00

Jag har aldrig riktigt förstått vad man ska ha en träningsdagbok till. Därför slutade jag efter förra maran. Sprunget är sprunget och kommer aldrig tillbaka. Man för ju inte bok över vad man äter heller – eller gör man?

Lite kul är det förstås att se och jämföra sina vedermödor över tid, men jag antar att även detta intresse kommer att falna så småningom. Att studera kurvor som liknar vertikalt flippade elprisprognoser måste i längden bli ganska trist?

Pratade häromdagen med min idol, Ingvar (fyller 79 om 30 dagar). Han springer fortfarande 15 kilometer varje dag och hans stora bekymmer är att tempot inte längre är vad det en gång varit. Han har för övrigt all statistik kvar i huvudet och behöver varken dataprogram eller anteckningsbok. Tycker nästan synd om Ingvar. Vid den åldern borde man väl ha rätt att glömma?

Kunde idag ändå inte låta bli att titta på gamla anteckningar och fann till min häpnad att mina knäbekymmer började när jag i slutet på april förra året hade bytt mina gamla Asics 2130 mot den topptestade efterföljaren 2140. Det lustiga är att jag den senaste tiden mer eller mindre slutat använda skorna, men fick återfall i knäet i måndags efter ett infall att ändå nöta på sulorna lite till.

Tänk om det är japsens fel att jag mer eller mindre haltat mig fram den senaste säsongen? Och tänk om jag skulle börja skriva träningsdagbok igen?

Springa fritt är stort – springa rätt är större!

Tulipmania

2010-05-03T14:54:00.006+02:00

Efter en vecka i Nederländerna förstår jag varför invånarna flyr landet och bosätter sig i Norrlands inland. Det är inte alla som står ut med att sitta halva sitt liv i bilköer.

Veckan blev komprimerad och fastän jag ansträngde mig lyckades jag bara klämma in två korta pass genom att ett par morgnar ha ställt mobilen på väckning klockan 05.00. Dock en upplevelse att springa i kolmörker ackompanjerad av spelgalna koltrastar.

Ost, träskor, diamanter och blommor. Mest blommor. Vackert så det förslår, men allt har ett pris. Tonvis med bekämpningsmedel sprutas varje år över blomsterfälten och sprider sig via kanalsystemet till minsta gräsrot. Som sagt, jag förstår om folk vill flytta.

Vi svenskar är i jämförelse med andra europeer tydligen sjukt galna i tulpaner. Snittblommor och/eller lökar byter ägare under tidiga morgonauktioner och redan vid lunchtid har partierna, via Shiphol och Arlanda, nått våra salustånd. Smidigt och trevligt värre, bara man inte tänker på miljöbelastningen. Här finns kanske en och annan helig ko att slakta?

I den egna rabatten är det hittills bara snödropparna som vågat sig upp. Beståndet är från femtitalet och har nog aldrig sett röken av en pesticid. Ändå tittar de blygt upp ur drivorna varje vår. Och snart kommer maskrosorna, de gör sig bra mot mossan i gräsmattan.

Och plötsligt har man bara en månad på sig att vässa formen.

Molnet

2010-04-18T15:07:00.003+02:00

Först brände islänningarna sin ekonomi, nu sprider man askan för vinden. Nej, vitsen är inte min, den fanns på DN:s nättidning.

Konstigt ändå det här med molnet. Plösligt är det så kallade luftrummet tillbommat och stängt. Vem bestämde att just det här utbrottet skulle få sådana konsekvenser? Eyjafjallajökull är ju inte precis den första vulkanen i modern tid som spyr sin aska. Jag anar som vanligt en dold agenda.

Fåglarna struntar i flygförbudet. Det gör dom rätt i!

Själv har jag också trotsat molnet under den gångna veckan. Trots att luftvägarna bubblar och piper i sedvanlig hysteri (läs allergi). Har både klämt ”Broarna runt” (ett lokalt motionslopp som pågår sju tisdagar under april-maj) och noterat årsbästa räknat i antal sprungna kilometer på en vecka.

Dagens långpass blev också det något av ett rekordlopp mätt i antal kilometer. Styrde kosan rakt mot nordväst, hostade och harklade mig fram till vändpunkten och kunde sedan njuta lätt medvindslöpning hela vägen hem. I regel brukar vinden ha stenkoll på mina rundor och alltid vända när jag vänder, men den här söndagen blev annorlunda. Det är väl större sak att blåsa vulkanstoft över Europa än att sabotera enstaka löprundor?

Nästa vecka räknar jag med att slänga långkallingarna och ta en berusande löptur i tulpansnåren. Backlöpning får jag nog avstå. Var hittar man en backe i Holland?

Vårfunderingar

2010-04-11T15:57:00.004+02:00

Tog långpasset klockan sju i morse. Två minusgrader och solsken. Minsann om inte bofinken drillade i varje dunge. Tre dagars försening är ingenting att haka upp sig på efter den här vintern.

Älven nu riktigt på G. Isflaken brötar ihop sig.

Efter en andra frukost blev det utflykt till oasen ute vid Bredviksfjärden. Vägarna i stort sett isfria och dubbdäcken klöser hårt i asfalten. Dags att lägga på sommargaloscherna.

Förra våren när jag hade bytt till sommardäck fick jag en knäinflammation. Jag tror förstås inte att däckbytet var orsaken, men det kanske bidrog. Nu håller jag knäet i schack med min kloss. Det känns att de senaste två träningsveckorna frestat på, men än håller knäet - knock wood.

Med tanke på all nederbörd som kommit i vinter tror jag på en torr vår och försommar. Det här innebär en hel del målningsarbete. Det är alltid bra att göra bort eventuell utomhusmålning innan insekterna börjar svärma runt knutarna.

Att måla är nästan som att springa marathon - man blir kladdig om fingrarna och det mesta hänger på förarbetet!

Fri som en fågel

2010-04-08T20:09:00.007+02:00

Ännu ingen bofink. Den har nog tagit långrast någonstans på vägen. Däremot bjuder dagen på tårta och blommor. Firar man 43-årig bröllopsdag så gör man. Inga stora åthävor, men litegrann ska det väl ändå märkas att man är dubbel 40-talist?

Mer blommor lär det bli om ett par veckor. Vi gjorde en slags bröllopsresa till Holland på den tiden och nu tycker min favorithustru att det är dags för en repris.

Restskatten är inte mycket att orda om. Dels är det mitt eget fel, men jag skyller det mesta på Fredrik. Han tycker ju inte att jag gör rätt för mig längre och… tja, det kan han ju ha rätt i.

Datorkrånglet är heller inte mycket att spilla ord på. Sådant är numera vardagsmat. Snål som jag är nappade jag på en gratis norsk säkerhetslösning (jo, ni kan skratta ni) och den var så säker att jag för en tid förlorade all kontakt med yttervärlden. Supporten grunnar fortfarande på problemet och jag håller tills vidare hemligt att jag själv löst det genom att avinstallera brandväggen. Så nu sitter jag på dasset med öppen dörr, så att säga, färdig att hackas på bar gärning.

Missade ett träningspass när jag försökte hitta felet. Jag har väl mig själv att skylla även för detta, men lastar förstås skulden på norrmännen.

Hur var det nu godsägare Persson uttryckte det?

- Den som icke är satt i skuld är fri!

Årets första...

2010-04-06T09:55:00.004+02:00

Det är alltid något visst med årets första. I morse var det äntligen dags för morgonjoggen. Nollväder och grått, men en härlig känsla att få vädra lite morgonluft som omväxling.

Stegen går över den gamla träbron, som för övrigt snart ska stängas för en grundlig renovering. Älven börjar så smått rycka och dra i iskanterna och man anar att naturkrafterna äntligen tycks ha bestämt sig för att byta årstid.

På jurkyrkogården reser sig numera en grupp parhus i vardande. De första tycks snart vara inflyttningsklara. Gräset kommer med all säkerhet att bli särdeles grönt i området. Under decennier har ett oräkneligt antal självdöda djur grävts ner i myllan runt det nu nedlagda och bortrivna slakteriet.

Den bortre bron ligger inbäddad i ett moln av växthusgaser från den energiska morgontrafiken. 1974, när vi den första oljekrisen slog till konstaterade domedagsprofeterna att oljan skulle vara slut om tio år. Nu säger profeterna att samma olja hotar vårt klimat. Undrar vilken sanning som gäller om ett, två eller tre decennier?

I Bonnstan har snön rasat från plåttaken och gjort vägbanan smal som en kostig. En traktor är i full färd med att hyvla drivorna.

Hemma igen kan jag konstatera att snötäcket sjunkit drygt två decimeter under påsken och enligt den normala tidtabellen ska bofinken vara här inom två dagar. Jag håller ögon och öron öppna. Det är alltid något visst med årets första…

Sommartid

2010-03-28T19:41:00.003+02:00

Ni vet den där drömmen. Man springer och springer, men kommer inte ur fläcken. Idag var det en sådan dag. Hade jag fått för samvetet hade jag stannat hemma. Men det sket sig. Träningskläder på, löd kommandot. Det var bara att lyda.

När snön vräker ner kör alla traktorer kors och tvärs. Ingen plogar. Jag vet inte varför. Men så fungerar det. Och betänker man att det kommit nära halvmetern snö sedan i fredags så har helgen bjudit på en hel del traktorkörning, men nästan ingen plogning. Och på det underlaget tvingade samvetet ut mig!

Resten vet ni. Hur jävligt det kan vara har ju Runheim redan beskrivit i senaste Runner´s. Och det är förstås mycket värre för Runheim. Vi som har sett snö förut har ju i alla fall en viss beredskap.

Jag tror inte att jag hade tagit mig hem om jag inte hade haft turen att bli anfallen av en stor svart hund som hade slitit sig från sin matte. Hunden hann göra två attacker innan jag kom mig för att vråla "SITT"! Och tro det eller ej, men hundskrället satte sig och matten hann få ett fast grepp om kopplet innan hunden insåg att den var lurad.

Adrenalinchocken gjorde underverk. Drivorna smälte och dog under mina fötter och jag lyckades fullborda rundan.

Nu ska jag kolla att alla klockor går rätt. Sommartid, på er!

Snömögel och annan skit

2010-03-25T13:28:00.005+01:00

Alltid en vacker dag i mars och alltid efter en någorlunda snabb träningsrunda! Nysningarna börjar redan när jag stretchar efteråt. Snart nog börjar ögonen rinna. En stund senare raglar kroppen omkring i total allergidimma.

Längst in i medicinskåpet hittar jag antihistaminerna. Den rejäla startdosen framkallar illamående och kraftlöshet. Jag vill bara sova.

Efter ett par dygn lättar dimman och illamåendet, men tröttheten håller i sig. Träningspassen känns sega. Benen känns tunga. Att dra på sig löparskorna är kraftansträngning nog.

Jag är testad på pollen med negativt resultat. Själv misstänker jag ändå al, som blommar tidigt även på mina breddgrader. Snömögel är en annan teori.

Skit samma! Jag har lärt mig att valet den här årstiden står mellan att nysa och snora eller att käka kryptonit (läs antihistamin).

Som tur är klingar symptomen av när snön är borta och när vanligt folk börjar nysa björkpollen. Gissa om jag längtar till senare hälften av maj.

Dagens bild visar en renklöv som sticker fram ur plogvallen där jag sprang i söndags. Här tycks ett värre öde än vårlig allergi ha slagit till. Och med tanke på min känsliga näsa bör jag nog ta en annan väg när snösmältningen gjort sitt?

Det som göms i snö...

Söndagsmeny

2010-03-21T17:08:00.002+01:00

Ett nytt plogningskoncept har sett dagens ljus. Man höjer plogen så att den svävar ett par tre centimeter ovanför vägbanan. På så vis går plogningen mycket lättare och snabbare och redskapen slits inte lika hårt som vid normal plogning.

Några timmar senare har biltrafiken knölat till snön där hjulen passerat. Att springa i hjulspåren är riskfyllt. Inte för trafikens skull, efter den här vägen passerar inte särskilt många bilar i timmen, men för risken att trampa fel och skada sig.

Så det blir 12 kilometer sladdrig vägkant som förrätt.

Där civilisationen börjar har plogen tvingats ner på vägbanan. Huvudrätten blir således hyggligt slät och lättsprungen.

Sista milen har solen luckrat upp det släta och förvandlat vägrenen till en sorbet bestående av smuts och issörja. Som tur är springer jag i rätt riktning. Förrätten har satt sig svårt i benen.

Jag slukar milen och stapplar i mål. Årets första tremil är avverkad. Garmin är mer exakt och rapporterar 31,06 kilometer. Han påstår vidare att jag sprungit totalt 430 meter uppför och 433 meter nedför. Undra på att jag känner mig låg?

Två rejäla koppar kaffe, tre mackor och en banan senare har jag krupit upp ur svackan igen.

Lagom mätt – hyfsat nöjd!

Tröskelsnubbel

2010-03-16T15:32:00.006+01:00

Det är alltid intressant att läsa träningsloggar som innehåller pulsvärden. Särskilt intressant blir det när pulsen hos någon har tickat iväg mycket högt. Själv gjorde jag ett amatörmässigt maxpulstest förra våren och konstaterade att min maxgräns låg vid 171 slag per minut. Vid 175 slag skulle jag alltså vara död!

Ett intressantare spörsmål än så är förstås hur en stackars pulshandikappad bör träna för att så effektivt som möjligt höja sin mjölksyratröskel? Jag har läst Jonas Gustrins insiktsfulla beskrivning på marathon.se, men uppriktigt sagt blir jag inte mycket klokare. Finns det någon därute i cyberrymden som kan reda ut begreppen?

Följer jag Gustrins formel och vill ligga på en nittioprocentig intensitet (vilket han menar är särskilt lämpad för att höja musklernas syratålighet) så ska jag tydligen tänka (maxpuls – vilopuls) x 0,9 + vilopuls, vilket i mitt fall blir 158,5 slag per minut. Klart som korvspad!

Men i nästa andetag blir han otydlig för då övergår han till att tala om intensitet i procent av maxpulsen. Räknar jag rakt av på detta sätt blir träningspasset något bekvämare (153,9 slag per minut).

För säkerhets skull körde jag dagens så kallade tröskelpass (2x4 km) först med en snittpuls på 154 därefter på 161 slag per minut. Men vilken av de två vändorna som var mer tröskelhöjande än den andra är fortfarande höljt i dunkel. Jag säger som plusgeneralen Sverker:

- Ska det verkligen vara så här?

Ont skall med ont fördrivas

2010-03-14T15:44:00.003+01:00

Ska villigt erkänna att jag var på väg att lägga av för en dryg vecka sedan. Ont i ryggen, ont i knäet, ont i en fotled, snuvig, deppig…You name it!

Till råga på allt var röntgensvaret negativt (eller om man nu kallar det positivt när man hittar något fel). ”En svag högerkonvex skolios i bröstryggen”, löd domen. Det här förklarar varför jag känner mig som ringaren från Notre Dame under en mara eller mot slutet av ett krävande långpass. När kroppen blir trött böjer den av en smula för att kompensera konvexiteten. Det här förklarar nog också varför knäet krånglar. Det enda lustiga i sammanhanget är väl att jag krökt rygg i snart ett helt liv helt ovetandes.

Jag har inte diskuterat saken vidare, vare sig med min doktor eller min sjukgymnast. Jag har överhuvud inte velat tänka på eländet. Däremot bestämde jag förra helgen att ge tusan i alla kända och okända krämpor under en veckas tid och därefter bestämma om jag ska lägga löparskorna på hyllan eller inte.

Nu har veckan gått. Jag har tränat som en dåre, jag har överlevt och jag har bestämt mig. Jag skulle förmodligen må sämre utan regelbunden fysisk aktivitet så jag kör vidare. Jag har också gjort slag i saken och tillverkat klossen. Ni vet den där med tjugofem graders lutning som rekommenderades i en doktorsavhandling som bureborn tipsade om och som har visat sig vara ett mirakulöst botemedel för en rad krämpor i vader, senor, hälar och knän.

Så nu står jag några gånger per dag och niger på min egentillverkade kloss och så här långt känns det som att den fungerar. Enligt Garmin, som för övrigt fyllde år i måndags har jag klämt 83,58 kilometer under veckan. Inte illa för en hunchback!

Ont ska med ont fördrivas!

Heja Sverige!

2010-02-28T21:09:00.004+01:00

Det har gått bra för oss svenskar i Vancouver. Alla har väl inte lyckats fullt ut, men många har presterat över förväntan. Längdskidåkarna inte minst. Vilken lycka för en idrottare när tusentals timmar av enformigt slit äntligen ger utdelning och vilket elände när allt går åt fanders!

Själv har jag följt tävlingarna mer än jag brukar. Det beror förstås på framgångarna. Medgångssupporter som jag är brukar jag för det mesta byta kanal eller stänga av när det går dåligt.

Ett för mig nytt fenomen är att reportrarna inte längre nöjer sig med att vara reportrar. Visst har vi hört dem låta falsettrösten spricka av hänförelse när något stort inträffar, men nu har utvecklingen tagit ännu ett kliv framåt och gjort dem till aktiva påhejare. ”Håll i nu”! ”Kom igen”! Bit ihop”! Imperativen haglar som vore reportern utsedd att med livet som insats peppa de tävlande till stordåd.

Det handlar förstås inte om detta. Syftet är att förstärka upplevelsen för oss tittare/lyssnare. Och om man bortser från det komiska i att påhejarna sitter instängda i ett kommentatorsbås och hejar, så fungerar det. Åtminstone på mig. För rätt vad det är kommer jag på mig själv med att heja i kapp med reportrarna.

OS till trots har jag den här veckan, för första gången på en månad, kommit upp i en någorlunda anständig träningsdos. Knäet gör sig hela tiden påmint, men nu tänker jag inte fega längre. Antingen håller det, eller också går det sönder på riktigt.

Dagens och gårdagens pass bjöd för övrigt på rejäla sulsläpp i lössnön. Tempot blev därefter. Och ingenstans såg jag skymten av någon påhejare.

Av och på

2010-02-22T17:22:00.003+01:00

Ibland samverkar naturen med kroppen och bara stänger av. Det började så bra förra söndagen med en försiktig långsväng. Uppföljning på måndagen med två timmars härlig skidåkning i nypreparerade spår. En habil milrunda på tisdagen. Sedan stopp!

Knä, rygg, fimbulvinter och som grädde på moset, ont i halsen. Fyra goda svepskäl så här i OS-tider? Nej, inte i mitt fall. Visst gluttar jag ibland, men bara i medgång.

Har i stället borrat lite i min distanskurs och gjort klart inlämningsuppgifterna fram till och med vecka elva. Det handlar om bildbehandling, 3D-skissande och annat kul. Inser att min personlighet i visst avseende fungerar som lagerhanteringen i ett bildbehandlingsprogram. Ibland släcker jag ner vissa funktioner och lägger all fokus på annat.

Idag slog jag på löparlagret igen. Tio kilometer i en vindkylning som motsvarar 24,7 grader. Det kändes förvånansvärt bra! Och i morgon är det äntligen dags för ryggröntgen.

Bara en sån sak…

Nytt spår

2010-02-14T19:54:00.004+01:00

Knäet håller, skrev jag visst för en vecka sedan. Tre försiktiga rundor senare med två dagars vila mellan varje pass vet jag bättre. Det känns bra när jag springer, men några timmar efteråt stelnar gångjärnet till och gör ont.

Eftersom köldperioden så sakta tycks glida över i vacker och solig vårvinter tror jag att jag måste göra avkall på mina principer och plocka fram skidorna. Jag känner att den påtvingade löpvilan tär på konditionen och om valet står mellan spinning och skidor får det nog bli det senare.

Får väl också göra slag i saken och snickra till en träkloss med tjugofemgradig lutning och se om excentriska övningar på lutande underlag kan få ordning på knäet.

Jag känner många som skulle ta en tillfällig justering som en skänk från ovan så här i OS-tider. Men för egen del har jag svårt att sitta framför teven längre än en halvtimme i sträck även om det är något intressant att titta på.

Dock ska jag försöka ta mig samman och se hur det går för Björn Ferry ikväll. Hoppas han har bättre premiärflyt än tjejerna!

I morgon ska jag se hur mina skidor mår. De är med all säkerhet i behov av vallning. Får se om jag hittar någon gammal swixburk i något hörn.

Kylslagen rehabresa

2010-02-06T16:57:00.004+01:00

Nedkylning ska ju vara bra rehab, därför drar jag norrut med mitt överansträngda knä. Går så när ned mig i Storforsen under ett fikastopp innan färden fortsätter till vintermarknaden i Jokkmokk. Det är minus 19 grader och vinden drar mellan marknadsstånden.

Eftersom godisremmar och plastpåsar inte står på min tio-i-topp-lista brukar jag undvika marknader. Men ska man göra undantag från sina principer är Jokkmokk inget dåligt alternativ. Och att få en pratstund med Vildhasse från Malung är i sig en upplevelse.

Efter en rejält tilltagen marknadsdag och övernattning i Gällivare går resan vidare till Jukkasjärvi. Ishotellet är väl värt ett besök och de konstfärdiga installationerna, som hackats fram ur isen är så vackra att man blir alldeles matt.

En kort sväng till Kiruna får fullborda resan. Delar av staden ska ju snart flyttas, så det är säkert sista chansen att få en glimt av originalet.

Även hemresan blir minnesvärd. Når efyran i fredagsrusningen. Kraftigt snöfall och snörök. Enda möjligheten att hålla sig på vägen är att navigera efter framförvarande bils baklyktor. Och för att kunna se lyktorna måste man ligga alldeles för nära. Som tur är gör skyddsänglarna sitt jobb och färden kan fullbordas utan missöden.

Efter sedvanlig snöskottning lördag morgon gör jag ett försiktigt knätest. Tio kilometer i ljuvlig pulversnö.

Knäet håller! Rehabresan har varit framgångsrik.

Sendrag

2010-01-31T15:54:00.006+01:00

Du är nätt och jämnt vaken. Du sträcker på din lekamen som en loj innekatt och plötsligt korvar vadmuskeln ihop sig i olidlig smärta och låser foten i tåspetsdansposition. Enda möjligheten att ta dig ur situationen är att snabbt häva dig ur sängen, placera tåspetsen i golvet och trycka på med hela din tyngd.

Sendrag! Detta djävulska gissel, som i mitt fall alltid inträffar tredje natten efter senaste träningspasset. Håller jag igång – inga problem. Tar jag tre dagars paus – kaboom!

Googlar man på fenomenet ska man finna att orsaken lär vara magnesiumbrist, vätskebrist eller ålder. Men snälla rara, efter tre dygn borde väl både mineralhalten och vätskebalansen vara återställd? Och om åldern spelar in, varför kommer sendraget alltid tre dagar efter ansträngningen? Det måste finnas någon bättre förklaring. Jag väntar med spänning.

Orsaken till uppehållet/sendraget den här gången är en kombination av frivillighet och ofrivillighet. Det är inte svårt att avstå en runda när temperaturen håller sig under tjugo minusgrader och vinden sträcker flaggorna. Det är ännu mindre svårt att avstå om man har känningar i ett knä, vilket kom som ett brev på posten så fort jag började andas kvalitetsträning.

I natt kommer jag att slippa sendrag och i morgon är en annan dag. Hoppas mitt knä har samma uppfattning!

Medan järnet är varmt

2010-01-26T10:55:00.007+01:00

Såg glimtar av guldbaggegalan på teve igår. Är det ändå inte Johan Glans som står bakom Söderfamiljen? Hur hinner människan?

Två tacktal stack ut. En sa tack. En annan var så jävla glad över det där jävla priset att orden jävlar i mig inte räckte till!

Talen fick mig att tänka på författaren bakom Millenniumtrilogin. Hans ord räckte heller inte till enligt vissa kritiker. Hur var det Magnus von Platen sa? ”Våra medmänniskors avund är vår lyckas måttstock”. Synd bara, att Stickan inte hann ta del av mätresultatet!

Stieg Larssons och Per Olov Enquists mormödrar bodde grannar i den lilla byn Bursjön. ”...att de två gårdarna i skogen framkvider två författare är det statistiskt normala härstädes”, skriver Peo i sin självbiografiska skröna. Han förklarar det med inaveln. Peo använder dialekt i sina böcker. Dialekt är också ord. Uttrycksfulla ord. Inavlade sedan urminnes tid.

Såg förresten en skymt av Peo på galan.

I Bursjön, med omgivning väntas oväder i morgon. Därför blir det en extra runda idag. Gårdagens äkta kilometerintervaller gav mersmak. Bäst att smida medan järnet är varmt!

Ingenting lyckas enligt planen

2010-01-21T18:20:00.004+01:00

Flyger man med Air France och är överviktig får man betala dubbel flygtaxa. Beslutet sägs ha med flygsäkerheten att göra. Intressant tankegång det där. Undrar om det omvända också gäller? Magra maratonlöpare flyger för halva priset! Kan inte Springtime Travel skriva kontrakt med fransoserna? Tänk en hel jumbojätte fylld med skinntorra asfaltnötare. Snacka om flygsäkerhet!

Nej, ärligt talat är jag lite bekymrad över utvecklingen. Ett samhälle bygger väl på ett visst mått av solidaritet? Vad blir nästa steg? Invägning på bussen?

Veckans plan för egen del var inte mer högtflygande än att försöka komma igång med kvalitetsträningen. Tog därför en helt ny rutt i tisdags och hamnade så småningom vid det mytomspunna Vitberget. Efter lite lätt löpskolning besegrade jag backen tre gånger innan jag nöjd och glad vände hemåt igen.

Dagens tusingar blev inte lika eleganta. Eftersom det var 17 minusgrader lämnade jag brillorna på köksbordet, vilket gjorde mig oförmögen att kommunicera med Garmin. Klassisk fartlek blev räddningen, eller tusingar på känsla om man så vill.

Hur var det Joseph Heller skrev? "Ingenting lyckas enligt planen". Undrar om denna sanning också gäller Air France?

Skoterdoft och sekundfunderingar

2010-01-17T17:12:00.004+01:00

Sprang ett kortare pass i går kväll som ett intro till dagens långa. En improviserad runda längs ett mycket löst och mycket sladdrigt skoterspår. Det mulna vädret tillät inget ledljus och pannlampan hängde förstås därhemma på en krok i garderoben. Nåja, jag tog mig tillbaka till civilisationen igen utan missöden.

Normalt skulle en kort runda kvällen innan inte kännas av, men det ovana underlaget hade tydligen belastat muskler och senor mer än vanligt. Dagens långpass blev därför slitigt värre. Får väl trösta mig med att träningseffekten förhoppningsvis står i proportion till slitet.

Grått och mulet och en kraftig sydvästvind gjorde väl också sitt till för att göra passet mindre trevligt än vanligt.

Kunde konstatera att det milda vädret även lockat fram skoterfolket ur sina gömslen. Överallt plöjde värstingfordonen fram i terrängen bredvid landsvägen. Ljudet av en skoter i toppvarv är inte helt olikt råmandet från en SRB-ko som längtar hem till mjölkroboten. Dock luktar kossan en aning bättre än skotern.

Kommande vecka är det kanske dags att börja med lite mer kvalitet i träningen? Kanske lite mera backe? Kanske några trevande tusingar? Den jämna lunken är oförskämt bekväm, men leder knappast till några rekordtider.

Konstigt, jag ser inget rationellt skäl till varför jag skulle behöva börja jaga sekunder. Kroppen är ju numera ungefär så långt ifrån en värstingmaskin man kan komma. Varför är det ändå så lockande att försöka pressa gränserna?

From förhoppning

2010-01-13T15:06:00.005+01:00

”Eftersom vi mäter den ekonomiska aktiviteten med BNP, ska vi glädjas åt kyla och snö. Snöröjning, takskottning, sönderfrusna vattenledningar och krockade bilar höjer BNP. För att inte tala om efterfrågan på varma kläder, skor och vinterutrustning. Och att kraft- och värmeverk nu snurrar för fullt”.

Det här är SEB:s syn på den senaste tidens bistra vinter. Förmodligen har banken rätt. Och läser man dessutom att norrmännens BNP snart är högre än den svenska förstår man hur viktigt det är att snön fortsätter att falla och att köldrekorden står som spön i backen.

Tänkte på det här i morse när jag gick en runda för att leta en stulen cykel. Och plötsligt kom jag på att det skulle vara väldigt osolidariskt att hitta cykeleländet. En nyanskaffning skulle ju vara betydligt bättre för nationalekonomin.

Tänkte också på att jag som löpare bidragit försvinnande blygsamt till nationens samlade ekonomi. Ett eller högst ett par nya skor per år är en skamligt låg konsumtion. Det minsta man borde göra vore väl att skaffa en ny träningsdress eller två, så att nationen kan hålla norrbaggarna stången ännu en tid.

Fast det är säkert lönlöst, för nu har temperaturen stigit och julljusstakarna är bortplockade. Elmätaren löper inte längre amok och spotpriserna på el har sjunkit katastrofalt jämfört med toppnoteringen för några dagar sedan.

Om man ändå kunde hoppas på ett vattenledningshaveri!?