Det har gått bra för oss svenskar i Vancouver. Alla har väl inte lyckats fullt ut, men många har presterat över förväntan. Längdskidåkarna inte minst. Vilken lycka för en idrottare när tusentals timmar av enformigt slit äntligen ger utdelning och vilket elände när allt går åt fanders!
Själv har jag följt tävlingarna mer än jag brukar. Det beror förstås på framgångarna. Medgångssupporter som jag är brukar jag för det mesta byta kanal eller stänga av när det går dåligt.
Ett för mig nytt fenomen är att reportrarna inte längre nöjer sig med att vara reportrar. Visst har vi hört dem låta falsettrösten spricka av hänförelse när något stort inträffar, men nu har utvecklingen tagit ännu ett kliv framåt och gjort dem till aktiva påhejare. ”Håll i nu”! ”Kom igen”! Bit ihop”! Imperativen haglar som vore reportern utsedd att med livet som insats peppa de tävlande till stordåd.
Det handlar förstås inte om detta. Syftet är att förstärka upplevelsen för oss tittare/lyssnare. Och om man bortser från det komiska i att påhejarna sitter instängda i ett kommentatorsbås och hejar, så fungerar det. Åtminstone på mig. För rätt vad det är kommer jag på mig själv med att heja i kapp med reportrarna.
OS till trots har jag den här veckan, för första gången på en månad, kommit upp i en någorlunda anständig träningsdos. Knäet gör sig hela tiden påmint, men nu tänker jag inte fega längre. Antingen håller det, eller också går det sönder på riktigt.
Dagens och gårdagens pass bjöd för övrigt på rejäla sulsläpp i lössnön. Tempot blev därefter. Och ingenstans såg jag skymten av någon påhejare.
