Sendrag

Du är nätt och jämnt vaken. Du sträcker på din lekamen som en loj innekatt och plötsligt korvar vadmuskeln ihop sig i olidlig smärta och låser foten i tåspetsdansposition. Enda möjligheten att ta dig ur situationen är att snabbt häva dig ur sängen, placera tåspetsen i golvet och trycka på med hela din tyngd.

Sendrag! Detta djävulska gissel, som i mitt fall alltid inträffar tredje natten efter senaste träningspasset. Håller jag igång – inga problem. Tar jag tre dagars paus – kaboom!

Googlar man på fenomenet ska man finna att orsaken lär vara magnesiumbrist, vätskebrist eller ålder. Men snälla rara, efter tre dygn borde väl både mineralhalten och vätskebalansen vara återställd? Och om åldern spelar in, varför kommer sendraget alltid tre dagar efter ansträngningen? Det måste finnas någon bättre förklaring. Jag väntar med spänning.

Orsaken till uppehållet/sendraget den här gången är en kombination av frivillighet och ofrivillighet. Det är inte svårt att avstå en runda när temperaturen håller sig under tjugo minusgrader och vinden sträcker flaggorna. Det är ännu mindre svårt att avstå om man har känningar i ett knä, vilket kom som ett brev på posten så fort jag började andas kvalitetsträning.

I natt kommer jag att slippa sendrag och i morgon är en annan dag. Hoppas mitt knä har samma uppfattning!

Medan järnet är varmt

Såg glimtar av guldbaggegalan på teve igår. Är det ändå inte Johan Glans som står bakom Söderfamiljen? Hur hinner människan?

Två tacktal stack ut. En sa tack. En annan var så jävla glad över det där jävla priset att orden jävlar i mig inte räckte till!

Talen fick mig att tänka på författaren bakom Millenniumtrilogin. Hans ord räckte heller inte till enligt vissa kritiker. Hur var det Magnus von Platen sa? ”Våra medmänniskors avund är vår lyckas måttstock”. Synd bara, att Stickan inte hann ta del av mätresultatet!

Stieg Larssons och Per Olov Enquists mormödrar bodde grannar i den lilla byn Bursjön. ”...att de två gårdarna i skogen framkvider två författare är det statistiskt normala härstädes”, skriver Peo i sin självbiografiska skröna. Han förklarar det med inaveln. Peo använder dialekt i sina böcker. Dialekt är också ord. Uttrycksfulla ord. Inavlade sedan urminnes tid.

Såg förresten en skymt av Peo på galan.

I Bursjön, med omgivning väntas oväder i morgon. Därför blir det en extra runda idag. Gårdagens äkta kilometerintervaller gav mersmak. Bäst att smida medan järnet är varmt!

Ingenting lyckas enligt planen

Flyger man med Air France och är överviktig får man betala dubbel flygtaxa. Beslutet sägs ha med flygsäkerheten att göra. Intressant tankegång det där. Undrar om det omvända också gäller? Magra maratonlöpare flyger för halva priset! Kan inte Springtime Travel skriva kontrakt med fransoserna? Tänk en hel jumbojätte fylld med skinntorra asfaltnötare. Snacka om flygsäkerhet!

Nej, ärligt talat är jag lite bekymrad över utvecklingen. Ett samhälle bygger väl på ett visst mått av solidaritet? Vad blir nästa steg? Invägning på bussen?

Veckans plan för egen del var inte mer högtflygande än att försöka komma igång med kvalitetsträningen. Tog därför en helt ny rutt i tisdags och hamnade så småningom vid det mytomspunna Vitberget. Efter lite lätt löpskolning besegrade jag backen tre gånger innan jag nöjd och glad vände hemåt igen.

Dagens tusingar blev inte lika eleganta. Eftersom det var 17 minusgrader lämnade jag brillorna på köksbordet, vilket gjorde mig oförmögen att kommunicera med Garmin. Klassisk fartlek blev räddningen, eller tusingar på känsla om man så vill.

Hur var det Joseph Heller skrev? "Ingenting lyckas enligt planen". Undrar om denna sanning också gäller Air France?

Skoterdoft och sekundfunderingar

Sprang ett kortare pass i går kväll som ett intro till dagens långa. En improviserad runda längs ett mycket löst och mycket sladdrigt skoterspår. Det mulna vädret tillät inget ledljus och pannlampan hängde förstås därhemma på en krok i garderoben. Nåja, jag tog mig tillbaka till civilisationen igen utan missöden.

Normalt skulle en kort runda kvällen innan inte kännas av, men det ovana underlaget hade tydligen belastat muskler och senor mer än vanligt. Dagens långpass blev därför slitigt värre. Får väl trösta mig med att träningseffekten förhoppningsvis står i proportion till slitet.

Grått och mulet och en kraftig sydvästvind gjorde väl också sitt till för att göra passet mindre trevligt än vanligt.

Kunde konstatera att det milda vädret även lockat fram skoterfolket ur sina gömslen. Överallt plöjde värstingfordonen fram i terrängen bredvid landsvägen. Ljudet av en skoter i toppvarv är inte helt olikt råmandet från en SRB-ko som längtar hem till mjölkroboten. Dock luktar kossan en aning bättre än skotern.

Kommande vecka är det kanske dags att börja med lite mer kvalitet i träningen? Kanske lite mera backe? Kanske några trevande tusingar? Den jämna lunken är oförskämt bekväm, men leder knappast till några rekordtider.

Konstigt, jag ser inget rationellt skäl till varför jag skulle behöva börja jaga sekunder. Kroppen är ju numera ungefär så långt ifrån en värstingmaskin man kan komma. Varför är det ändå så lockande att försöka pressa gränserna?

From förhoppning

”Eftersom vi mäter den ekonomiska aktiviteten med BNP, ska vi glädjas åt kyla och snö. Snöröjning, takskottning, sönderfrusna vattenledningar och krockade bilar höjer BNP. För att inte tala om efterfrågan på varma kläder, skor och vinterutrustning. Och att kraft- och värmeverk nu snurrar för fullt”.

Det här är SEB:s syn på den senaste tidens bistra vinter. Förmodligen har banken rätt. Och läser man dessutom att norrmännens BNP snart är högre än den svenska förstår man hur viktigt det är att snön fortsätter att falla och att köldrekorden står som spön i backen.

Tänkte på det här i morse när jag gick en runda för att leta en stulen cykel. Och plötsligt kom jag på att det skulle vara väldigt osolidariskt att hitta cykeleländet. En nyanskaffning skulle ju vara betydligt bättre för nationalekonomin.

Tänkte också på att jag som löpare bidragit försvinnande blygsamt till nationens samlade ekonomi. Ett eller högst ett par nya skor per år är en skamligt låg konsumtion. Det minsta man borde göra vore väl att skaffa en ny träningsdress eller två, så att nationen kan hålla norrbaggarna stången ännu en tid.

Fast det är säkert lönlöst, för nu har temperaturen stigit och julljusstakarna är bortplockade. Elmätaren löper inte längre amok och spotpriserna på el har sjunkit katastrofalt jämfört med toppnoteringen för några dagar sedan.

Om man ändå kunde hoppas på ett vattenledningshaveri!?

Konstruktionsmiss

Som väntat släppte järngreppet under fredagseftermiddagen och sedan dess har det varit behagligt nära nollan. Alltså tillfälle att återta lite av det som kylan saboterat. Två kortare långpass fick avsluta veckan, det senare med lätt fartökning.

Det sägs ju att man aldrig kan ta igen missade träningspass, men det känns ändå skönt att ha kunnat kravla sig över skamgränsen innan veckan tog slut.

Förra säsongen sprang jag på löpband när vädret var uselt. Bekvämt värre, men inte särskilt inspirerande. I år blir det nog inget löpband. Har tänkt försöka klara mig utan gymkort. Styrketräning lär det bli ändå. Inte minst genom snöskottning. Hoppas bara att vi i fortsättningen slipper extremkyla och kulingvindar!

Nästa vecka är det dags att ta en dust med min doktor igen. Tycker att jag snart har meriterat mig för avancemang inom sjukvårdsapparaten. Min onda rygg vill inte bli bättre. Nu värker det och hugger även när jag springer.

Att jag efter ett halvår inte lyckats få veta vad som är fel känns snopet. Minsta lilla bil med självaktning har ju ett kretskort inbyggt med vilket man kan ställa diagnos. Något liknande borde väl finnas även på oss människor? Tänkte inte konstruktören på det?

Järngrepp

Testade en sväng i tisdags med rånarluva och tre lager på kroppen. Inga större problem, riktigt behagligt förresten, men luftrören protesterade en aning.

Då, i tisdags alltså, var det bara -26 om man ser till kyleffekten. I går och idag ligger motsvarande värden kring -36. Hela landet är visst drabbat? Det talas om järngrepp!

Klok som jag blivit med åren (sic!), så avstår jag löpning tills vidare. Det är fullt möjligt att springa - åtminstone kortare sträckor - men varför envisas när man istället kan sitta inomhus framför en skön brasa?

Dock, för att undvika total försoffning, tog jag en långpromenad med kameran. Ville testa om den pallar sträng kyla. Och, ja, det gjorde den. Bra att veta för den händelse man blir erbjuden en polarexpedition.

Apropå långpromenad! Fick ett ryck och tillskrev Krigsarkivet för att efterlysa bilderna på mina fötter. På den tiden kunde man aldrig tro att de skulle bli brukbara igen. Domningarna får jag förstås leva med. Men i övrigt fungerar de i stort sett som fötter är tänkta att fungera.

Själva brottet är säkert preskriberat. En galen order att marschera ytterligare två och en halv mil med redan skinnflådda tår och fotsulor. Fick ligga med fötterna i vädret i två veckor efteråt. Inget angenämt minne precis, men bilderna kunde vara kul att ha. De gör sig säkert bra i färg.

I morgon eftermiddag släpper järngreppet. Då ska fötterna få jobba igen.

God fortsättning!

Så har vi lämnat 2009 bakom oss. Om det blev det skitår som Littorin spådde får var och en avgöra. För egen del blev året medelmåttigt och ska man tro Bondepraktikan blir även 2010 något av ett mellanår. Åtminstone i mina trakter där det snöade hela Nyårsdagen.

Många tror att Bondepraktikan är passé, men där biter de sig i tummen. Ett exempel är väl alla bantningskurer som trängs i veckopressen så här i början på året. Var kommer dessa ifrån om inte från det gamla bondereglementet?

”I januarius skall man fastande bruka heta örter”, säger praktikan. Kunde lika gärna vara ett bantningsrecept från Året Runt.

”I denna månad är det även godt att dricka en god dryck win”, står det. Om vinet ska vara bränt eller jäst framgår inte. Här får man tydligen välja. Att många tar fasta på uppmaningen och startar redan på nyårsnatten framgår av rapporter i media.

Det enda som står om löpning är att ”Solen löper i Wattumannen och är deruti från den 10 dag januari intill den 10 dag februari”. Det har blivit lite si och så med löpningen under helgerna. Hoppas disciplinen hinner återvända innan solen når Wattumannen!

På tal om jästa produkter, så mötte jag tidigare idag ett gäng berusade sidensvansar. Hur rönnbären förmår jäsa i kylan förstår jag inte, men fåglarna var rejält packade. Undra på att den gamle räven blev avundsjuk?

Ta det lugnt med rönnbären! Ha en riktigt god fortsättning på Thorsmånaden, Nyåret och Decenniet!