Svårbedömt fall

”Om en person ofrivilligt hamnar på en lägre nivå ska det bedömas som ett fall”.

Hörde på radion att man inom äldrevården har haft svårigheter att avgöra när de boende ramlat eller inte. Problemet antog så småningom så stora proportioner att man var tvungen att be Socialstyrelsen om hjälp. Efter en del grunnande utfärdade Socialstyrelsen ovanstående definition.

Hur skulle vi klara oss utan Socialstyrelsen?

Efter fyra dagars avhållsamhet var det idag dags att ge sig ut på vägarna igen. Tanken var att sväva fram i snöyran som en flinga bland alla andra – eller åtminstone springa lika lätt som mannen på bilden. Tittar man riktigt noga så ser man att han svävar fram över den gamla bron utan tillstymmelse till kontakt med underlaget.

Så var tanken. I praktiken blev det en slirig plogsväng med full koncentration på att hålla sig på fötter. När jag halvblind av snörök, så småningom hade lyckats stappla mig hem igen kunde jag med Garmins hjälp konstatera att jag gjort mitt långsammaste långpass någonsin.

Det här var helt ofrivilligt, så frågan är om dagens långpass rentav bör betraktas som ett fall?

Undrar vad Socialstyrelsen anser?

KRIG ÄR FRED – OKUNNIGHET ÄR STYRKA

Normalt borde det här inlägget handla om drivor, snöstorm och inställda träningspass. Men en dag som denna kan jag inte låta bli att minnas händelserna för ett år sedan.

Barnen du ser på bilderna bodde en gång i flyktinglägret Jabalja. Den 27 december 2008 började en intensiv granatbeskjutning mot det här lägret. Därefter gick soldater från hus till hus och sköt med sina handeldvapen på allt som rörde sig. Till sist körde man in med bulldozers och jämnade området med marken.

Operationen, som kallades ”gjutet bly”, tog 22 dagar och kostade flera hundra barns liv.

Då och då möter man människor som hävdar att det fanns goda skäl för insatsen. Själv hävdar jag att inget skäl på jorden väger så tungt att det motiverar barnamord.

Ledarna som beordrade dödandet går fria. Ledarna i den rättrådiga, fria och demokratiska omvärlden är pinsamt lågmälda och årets fredspristagare har fullt upp med sina egna krig.

Fastän vi snart skriver 2010 är det väldigt mycket som påminner om 1984. Och för att stå ut sätter vi på oss allt större skygglappar.

”Okunnighet är styrka”

Snön faller...

Snön faller, men själv får man hålla sig upprätt. Tre nya decimetrar fanns att ta itu med i morse. Och som om ingenting hade hänt spelar radion önskedrömmar om en vit jul!?

Den sedvanliga juljoggen blev härlig snöpulsning. Drog plastpåsar som ett extra lager över strumporna. Läste tipset någon gång förra vintern. Det fungerar alldeles utmärkt när snön går halvvägs till knäna. Man håller sig förvånansvärt torr och fin om fötterna. Det är som om porerna vet vad som gäller och stänger till det inre flödet.

Nu väntar Kalle Anka, klappar och knäck. Precis som barn och barnbarn vill ha det. Slipper åtminstone ankan i tv3. Eller var det en kalkon?

God Jul, alla! Ta väl hand om varandra!

I morgon vänder det!

– I morgon vänder det!
Så brukade en före detta arbetskamrat alltid säga dagen före vintersolståndet. Det var viktigt för henne att vara först med nyheten.

Min före detta arbetskamrat har gått ur tiden och utan att jag riktigt vet varför så har jag axlat hennes mantel. Bara så ni vet.

Det berättas om våra förfäder att de ordnade midvinterblot så här års. Jag förstår varför. När mörkret och kylan hotar att släcka livsgnistan är det lika bra att slakta den sista grisen och ställa till med fest.

Missionärerna som följde efter Ansgar var inte dumma. De förstod att de måste behålla den här traditionen för att vinna mark.

Krämarna som följde efter missionärerna var heller inte dumma. De förstod att slå mynt av traditionen.

Så kom det sig att midvinterfesten blev till julfest blev till köpfest.

Så här gick tankarna under dagens långpass. Benen kändes sega. Månntro att veckans klättrande i trappstol tog ut sin rätt. Men annars var allt bra. Fattas bara annat när rökarna för en gångs skull steg rakt upp som på julkorten.

I Skåne var det visst annorlunda. Där kom tydligen inte bara röken på tvären. Och än värre tycks det vara nere i Europa.

Vågar vi tro att det vänder?

Återhämtning

Halva veckan har gått och jag har äntligen bestämt mig. Det blir en återhämtningsvecka. En trave tapetrullar avgjorde saken. Man vill ju inte hamna i klistret.

Det finns likheter mellan att tapetsera och att springa maraton. Resultatet blir i regel bra, bara man inte fuskar med underarbetet.

Kom mig trots allt ut en sväng före lunch. Njutningen blev total. Femton minusgrader, svag vind och bländvit nysnö. Vad mer kan man önska sig en förmiddag i december?

En detalj som förstärkte njutningen var hemstickade ullvantar instoppade i fårskinnsfodrade tumhandskar. Sådan utrustning håller händerna varma i temperaturer ända ner mot tjugofem trots att ägaren tillhör de rödnästa och allt som oftast blåfrusna.

En lätt känning i vänstra ljumsken vittnade om att ett otal stepups på trappstol fått nya muskelgrupper att lämna soffhörnet. Ryggen klagade bara litegrann. Vridmomenten vid tapetsering är kanske rätt sorts ryggymnastik?

För övrigt är det en fröjd att arbeta med easy up. Först trodde jag att det rörde sig om saker som kvinnfolk bär under kläderna. Nu vet jag bättre. Mindre kladd och bättre resultat. Leve produktutvecklingen!

Sviterna efter nålsticken i ryggen har gett med sig och jag kan äntligen avgöra om sprutan haft någon effekt eller ej. Svaret är - EJ! Samma eländiga värk på morgonkvisten på vänster sida just där revbenskragen övergår i mjukdelar.

Nu ger jag fan i det här. Jag kan inte hålla på och springa till doktorn med problem som inte går att rätta till. Jag får helt enkelt vänja mig.

Gårdagens runda gick rakt ut i terrängen. Jag ville se om den där vackra julgranen jag spanade in i oktober stod kvar. Det gjorde den förstås inte. Det blir till att spana efter en ny. Att hugga den egna granen är nog den enda jultraditionen jag håller riktigt hårt på.

Dagens långpass blev det gamla vanliga i en utdragen åtta längs älven. Träbron, som jag passerar två gånger under rundan är numera försedd med trafikljus. Det är skönt att slippa trängas med mötande och passerande trafik samtidigt.

Temperaturen sjönk cirka fem grader under passet och på hemvägen var de tunna handskarna alltför tunna i motvinden. Det är alltid den högra handen som först blir nedkyld. Har säkert med cirkulationen att göra.

Veckomängden blev 75 kilometer, vilket är nytt rekord så här tidigt på säsongen. Ytterligare ett snäpp nästa vecka eller återhämtning? Vi får väl se. Den som tränar planlöst kan tillåta sig att improvisera.

Paraplyterapi

Idag var det äntligen dags för sprutan. Ja, inte svinsprutan utan den i ryggen. Jag lägger ett paraply sa doktorn, vilket innebar ett antal stick i och runt min ömmande ryggmuskel.

Han är väldigt pratsam, min doktor och hade dessförinnan hunnit trösta mig med allt mellan himmel och jord inklusive vad som möjligen skulle kunna bli fallet om han av misstag skulle köra nålen i lungspetsen.

Eftersom substansen i sprutan var uppblandad med smärtstillande försvann det onda på en gång och jag kunde lämna mottagningen med ett brett leende. Men svinhugg går igen och så även detta paraplystickande. På eftermiddagen spände paraplyet ut sig i sin fulla bredd och ryggen kändes stel och öm som dagen efter en titelmatch i MMA.

Icke desto mindre gav jag mig ut på min träningsrunda. Kroppen är sträng ibland och godtar inget tjafs. Av den planerade fartleken blev dock intet. Kroppen fick nöja sig med ett försiktigt struttande då underlaget dessutom var nyglaserat av frosthalka.

Nu hoppas jag innerligt att paraplyet snart ska veckla ihop sig och att jag inom några dygn ska få återuppleva hur det är att sova en hel natt utan avbrott. Det kanske till och med blir möjligt att så småningom känna lite julstämning!

Gästspel i tassemarkerna

Tänker först ta en vanlig kvarnrunda på drygt åtta kilometer, men väl uppe vid bron får jag ett infall och svänger åt fel håll rakt in i tassemarkerna. För länge sedan gick här en stolt men krokig allfarväg. Nu är den degraderad till skogsbilväg, delvis avstängd och tillbommad under vinterhalvåret.

Efter ett par kilometer möter jag en man och en valpig stövare. Efter ännu en kilometer dyker stövare nummer två fram ur skogsbrynet. Hunden har ett pejlband runt halsen och ett i munnen. Jag gissar att det är tiken som fått order att söka rätt på valpens bortkrafsade band.

Lite längre bort sitter tre män vid en skogskoja med kaffetermosarna framme. Deras bilar står vid vägkanten. Jägare gissar jag. Älgkalv eller hare är frågan? När jag passerat drar en obehagskänsla längs ryggraden. Visst skiljer folk fortfarande på människa och hare?

Det dröjer inte länge förrän jag passerar några kraftiga blodstänk i den vita snön. Haren är tydligen redan fälld. Jag hoppas att gubbarna nöjer sig med e-t-t byte.

Vänder när klockan visar tio kilometer. Hoppet att få springa i utförsbacke grusas nästan omgående. Är det libellerna i skallen som fått fnatt eller kan det vara uppför båda vägarna?

Gubbarna håller på att kliva in i bilarna när jag passerar. Strax efteråt kör de förbi i en fart som visar omtanke. Inga jägarhuliganer här inte!

Nästan framme vid vägskälet till kvarnbron möter jag en äldre man med promenadkäpp. Han ler och hojtar:

- Vilken trafik det är idag! Först två bilar och nu en löpare!

Väl hemma låter jag Garmin trösta libellerna. Det v-a-r faktiskt mer utförsbacke på hemvägen. Inte konstigt att navigeringsorganen gör misstag med skog och kalhyggen som enda referenspunkter.

Vilken trafik…

Happy, new year!

Vid tolvsnåret börjar det nya året. Szalkais 26 veckors träningsprogram tar sin början. Som tur är med en vilodag. Efter 32 kilometer i helgen känns detta helt logiskt.

Fast av någon anledning känner jag mig i år trygg nog att följa mitt eget upplägg. Jag har ju tidigarelagt upptakten och är , vad gäller kvantitet, redan en bit före programmet. Det blir väl kvalitetspassen jag får snegla lite närmare på framöver.

Vädret är som vanligt växlingsrikt. Gårdagens tramp kunde genomföras i ljuvlig, torr pudersnö. Det var som att springa genom ett julkort av Jenny Nyström. Idag var julkortet nerkladdat av plusgrader och rå dimma. Tänkte först ta ett varvlopp runt de centrala delarna av staan, men gångstråken var alltför blankpolerade och knöliga, så det blev landsväg i alla fall trots dimman och halkan.

Jag är lika glad varje gång jag återvänder välbehållen efter ett landsvägspass så här års. Men nu vänder det snart och om 26 veckor är förhoppningsvis mörkret glömt.

Kemi är framtiden

Dagens läkarbesök gav noll och intet. Doktorn kullkastade alla mina teorier om tänkbara dödliga sjukdomar och vidhöll muskelinflammation. Dessutom avrådde han sjukgymnastens träningsprogram med motiveringen att muskeln måste få vila.

Den nya strategin är att pricka inflammationshärden med en kortisonspruta, men för att hitta rätt med nålen ville han först ”ta bort bruset” med samma typ av kortisonpiller som höll mig vaken en vecka i oktober. Den detaljen spelar i och för sig ingen större roll, eftersom nattsömnen ändå inte är något att skryta med.

Av någon anledning kom vi också in på influensavaccin. Jag redovisade min tveksamhet. Han avfärdade densamma med argumentet att polio, röda hund, påssjuka i stort sett utrotats genom vaccination och att snart även den nya folksjukdomen bland unga, klamydia, står på utrotningslistan.

Tja, vad säger man?

Jo, avbryta mitt muskelstärkande ryggprogram tänker jag inte. Dock sväljer jag de nya pillren och siktar in mig på en spruta. När det gäller vaccinationsfrågan så lutar jag mig mot Läkemedelsverkets riskbedömning och argumentet att man bör vara solidarisk mot gravida, kroniskt sjuka och andra om som kan bli riktigt allvarligt sjuka. Det blir nog spruta även här.

Därmed har jag väl vikt ner mig så långt jag kan komma i min förut så raka hållning till kemikalier. Men att födas dubbelvikt in i framtiden är kanske bättre än inte alls?