Läsa vinterväggen

Eftersom Anders slaskar ska julen braska. Bondepraktikan är bra att ta till när den stämmer. Den som lever får se.

Min mor brukade läsa vinterväggen. Den slog alltid in. Vem minns med facit i hand vad morsan spådde i oktober?

Jag har också läst vinterväggen. Hittills stämmer den. Snöfallet i början av november har vi redan avverkat. Vad som komma skall återkommer jag med i april.

Ryggen är OK bara jag inte ligger ner. Funderar som bäst på hur jag ska lära mig sova stående. Hästar kan, men det är säkert lättare när man har fyra ben?

På onsdag har jag ny audiens hos läkarvetenskapen. Undrar om man kan ställa diagnoser med hjälp av vinterväggen? Det kanske är som med vädret? Lättast att spå i efterhand.

Har börjat rota i gamla skokartonger. Halvformatsdiorna är något blekta, men i övrigt helt intakta. Hur i h-vete kunde man ge sig på att försöka bestiga Chufus pyramid i plus 40 grader utan vätskebälte?

Att digitalisera skiten är förmodligen ett likvärdigt projekt. Man lär sig aldrig, så länge man lever.

Pärlemormoln

En krispig söndag. Det är sju minusgrader och solen har precis lyckats häva sig ovanför molnranden.

Det är förvånansvärt folktomt. Så här dags brukar promenadstråken krylla av söndagsflanörer. Kanske är det plikten att pynta advent som håller medborgarna kvar i stugorna?

Kan dock konstatera att en och annan hund blir rastad och att barnvagnarna börjat likna limousiner.

En skärmflygare med propeller på ryggen hänger i luften. Motorn puttrar som en femtitalsmoped. I motljuset påminner ekipaget om en scen från den klassiska filmen ET. Kanske är det en utomjording som svävar där uppe?

Vid första vändningen känner jag vinden. Knappast de åtta sekundmetrar som SMHI hotat med, men tillräckligt ändå för att näsan ska börja snora.

Framme vid träbron ser jag skärmflygaren igen. Han sitter i en bil och har hängt propelleranordningen på dragkulan. Så här på nära håll ser han inte ett dugg utomjordisk ut.

Solen tappar taget och sjunker ner bakom ridån. Några lösa tappar skimrar i rosa. Pärlemormoln kallas de visst? Flygaren gav upp för tidigt! Tänk att få sväva fritt bland pärlemormoln!

På hemvägen hänger en blek måne över en horisont som går i blått och lila. Det är första advent och långpasset tar slut alldeles för fort.

Tuktad och tejpad

Sjukgymnaster och naprapater beskrivs ofta som trollkarlar som fördriver krämpor med blotta händerna. Den manipulatör jag brukar gå till är inget undantag. Mina två senaste starter i Stockholm marathon är helt och hållet hans förtjänst. Sådant skapar förväntningar.

Dagens besök gjorde ont. Jag fick vrida och vända på min lekamen. Han tryckte och klämde, drog, slet och bände. Till slut tog han fram sin stora tejprulle och la ett stödförband på ryggen.

Han gav mig tre dagar. Känner jag då ingen förbättring rekommenderar han ett återbesök hos doktorn. Hans gardering i kombination med att jag käkat piller en månad utan resultat gör att jag nu nästan säkert kan stryka teorin om muskelinflammation från listan.

Att fortfarande stå på ruta noll efter fem månader känns inte som något önskvärt tempo. Får nog höja rösten en smula vid nästa läkarbesök.

Lat återhämtningsvecka

Det blev en latare återhämtningsvecka än jag hade tänkt mig. Det finns roligare saker än att harva kilometer i ösregn. En svårartad nackspärr bidrog till att dränka motivationen.

När regnet äntligen upphörde och fick oss nordbor att försiktigt krypa fram ur våra hålor kunde vi konstatera att alla spår av vintern på nytt är undanröjda. Stadens skidparadis, Vitberget, som var på vippen att slå upp portarna för tio dagar sedan gör inte längre skäl för namnet. Ny snö är dock att vänta redan i natt så bakslaget kan vara glömt redan vid morgonkaffet.

Kommande vecka tar pillren slut. Kuren har varit ett prov utan värde bortsett från att kroppen fått en viss träning på att hantera biverkningar. Nästa steg blir sjukgymnasten. Jag får helt enkelt beta av ett alternativ i sänder och hoppas att uteslutningsmetoden förr eller senare leder fram till bot och bättring för min krånglande rygg.

Men så länge jag kan springa är det ingen fara. Nästa vecka börjar en ny serie med stegrad träningsmängd. Med eller utan snö.

Novembervinter

Precis som jag anade så var novembervintern inte mer trovärdig än en medioker börsmäklare. De senaste dagarnas syndaflod har till och med lyckats skölja bort isen från de oplogade gångvägarna.

Ingenting ont som inte för nåt gott med sig! Och gråsparvarna jublar. De flockas på marken under fröautomaten och städar upp efter kräsna talgoxar som kastat överflödet över axeln som berusade kosacker.

Så långt ljuspunkterna. Det negativa är att gråvädret tycks ha smittat av sig på ortens politiker. Just nu är de i full färd med att lägga ner allt som de får ögonen på. Visserligen förstår jag att man måste lägga ner skolor i byar där det inte längre föds några barn, men ändå...

De lägger också ner vårdplatser för människor i livets slutskede. Kanske lika så gott. Plats eller inte - folk dör ju i vilket fall!

Det enda man inte lägger ned är den pampiga ishallen. Sveriges förnämsta, har jag hört. Vem bryr sig om att ha Sveriges förnämsta skola eller Sveriges förnämsta åldringsvård? Huvudsaken man har en schysst ishall!

Men den stora debatten gäller trots allt skidspåren. Eller gällde, tills för några dar sedan, innan snön tinade bort. Nedläggning eller avgiftsbeläggning var frågan.

Frånsett det där med plogningen har vi löpare hittills klarat oss lindrigt undan. Men tids nog är det säkert också vår tur. Att nöta asfalt är dyrt och när vi flåsar förbrukar vi mer syre än genomsnittsmedborgaren. Och tänk så mycket koldioxid vi släpper ut genom porerna!

Det enda som talar för oss är väl chansen att vi dör knall och fall och slipper belasta vårdplatserna. Men gud vare vår själ nådig om statistiken visar att vi inte faller ifrån tillräckligt unga!

Och jag som lovat vara snäll!

Våtblästrad och förbannad!

Att springa långpass efter en moddig landsväg ger många sköna adrenalinkickar. Ungefär var tredje bilist sätter en ära i att hålla högra hjulparet i moddsträngen och därmed våtblästra den mötande fotgängaren. Bland yrkeschaufförer är statistiken förmodligen ännu sämre!

När jag tog körkort för många herrans år sedan tror jag att det fanns en paragraf i vägtrafikförordningen som handlade om ansvar, omdöme och hänsyn. Om paragrafen fortfarande finns kvar så måste det idag vara hur lätt som helst att få dispens från innehållet? Eller kanske är det så att det finns en allmän dispens som ger manspersoner med liten och förkrympt hjärna rätten att fritt och omdömeslöst få framföra stora och motorstarka bilfordon?

För även om det i mitt fall är att kasta sten i glashus måste det sägas: Det kvinnliga könet kör bättre bil! Vägverket borde kanske, i stället för att generellt sänka hastigheten på sina dåligt underhållna landsvägar sänka farten enbart för individer utrustade med snopp?

Efter detta utbrott tänker jag tills vidare bli snäll igen. Det är skönt att kunna avreagera sig i skriftlig form. Det blir mindre blodspillan på det viset.

Apropå blodspillan kan jag konstatera att dagens runda även medförde ett punkterat nageltrång på höger stortå. Det här kan förstås ha gjort mig extra intolerant och jag ber därför den eventuelle läsaren om överseende med mitt förräderi mot det manliga könet.

För övrigt har jag nu för första gången sedan i slutet av maj lyckats pressa träningsdosen över sextiokilometerstrecket. Med denna prestation känner jag mig tillfälligt nöjd och tänker fira med en återhämtningsvecka.

Gör som katten!

Träffade en före detta granne häromdan. Vi har nog inte setts på 14 år. Han såg bekymrad ut och undrade hur jag mådde. Jo tack, bara bra! sa jag och hade för tillfället förträngt min onda rygg (som för övrigt mest tränger sig på under de tidiga morgontimmarna).

Min före detta granne såg fortfarande bekymrad ut. Det var precis som om han inte ville godta mitt svar. Det kändes riktigt obehagligt. Visste han något om min hälsa som jag själv inte visste?

Det var först dagen efteråt som polletten trillade ner. Hur skaffar sig folk kunskap om sina före detta grannars hälsotillstånd nuförtiden? Förr när folk hade tid att prata fanns ju djungeltelegrafen, men idag?

Svaret finns förstås, som vanligt, på nätet. I det här fallet på min egen blogg. Och plötsligt inser man vilket oerhört ansvar man har som bloggskribent. Tänk om en halv värld just nu går omkring och mår illa över mina krämpor bara för att de råkat läsa om dem på internet? Samtidigt värmer det förstås en smula när man inser att man är föremål för andras empati. Tack alla, som öppet eller i smyg bryr sig om min onda rygg!

Dagens runda gick lekande lätt på snöpudrad is. Jag fokuserade lite extra på löpsteget. Försökte landa på trampdynorna. Ingen äkta positionslöpning, men så pass nära ändå att jag sopade mattan med halkrisken. Jag kan verkligen rekommendera det här tassandet! Mitt löparknä som var stelt och stabbigt när jag satte igång höstträningen känns numera smidigt som ett nyoljat balettredskap.

Så hör upp alla ni som dras med sensmärtor och onda knän! Sluta göra gropar i asfalten med hälarna! Gör som katten, använd trampdynorna!

Kan man lita på vintern?

Slipprigt, halt och moddigt. Dagens runda blev mycket trevande och försiktig. Lex förra hösten, då övergången till vinterunderlag resulterade i en höftåkomma.

Å andra sidan välkomnar jag snön. Oktoberrundorna har varit otroligt gråa och trista. Modd och halka är kanske precis den utmaning jag behöver för att orka dra på mig träningsskorna fyra gånger i veckan?

Ryggen är fortfarande ett problem. Inte när jag springer, men väl på natten. Särskilt under de tidiga morgontimmarna. Från att ha varit en riktig sjusovare vaknar jag sällan efter klockan fem. Kul med en massa tid över, men slitigt i längden att aldrig känna sig utsövd.

Gifterna jag stoppar i mig hjälper föga. Dock har jag lovat min husläkare att inte avbryta kuren. Det är väl svårt att utvärdera en behandling som inte fullföljs? Tyvärr tycker inte magen om pillren, men jag har förklarat situationen och bett att den ska försöka gilla läget.

Vad gäller snön, så gissar jag att flingorna som nu faller kommer att stanna till våren. Men kan man lita på vintern? Den har lite svårt att ta sig i år, tycker jag. Svininfluensan däremot, har tagit sig rejält. Panikartade scener lär utspela sig i de långa vaccinationsköerna. Själv har jag ännu inte tagit ställning till om jag ska låta spruta mig eller ej. Det är svårt att ta ställning när vissa manar till bojkott samtidigt som socialstyrelsen och landstingen kommenderar rättning i leden.

Och hör jag inte fel så är det en sång av Mikael Wiehe som ekar mellan husväggarna.

Hinkvis med nostalgi

Hade försökt lägga in de rätta koordinaterna i bilens GPS, men något blev fel vid inknappningen av sekunderna. Det bestämda fruntimret i navigatorn ville skicka oss sex mil söderut. Vi struntade i tanten och följde istället en kartdump från lantmäteriet.

Vi var beredda att gå den sista biten, men den nedlagda och rälsfria banvallen var fullt körbar med bil. Efter 2,2 kilometer berättade kartdumpen att vi var framme. Vi strövade runt lite planlöst men fann rätt snart vad vi letade efter.

De forna åkerlapparna var igenvuxna av björk och gran, men ändå fullt urskiljbara och skilda från varandra med grunda diken.

Inga spår av husgrunder, men i kanten av en övervuxen kulle skymtade stenblock som kan ha kommit från någon gammal stenfot. Också fullt tänkbart att kullen var en igenfylld jordkällare. I närheten låg en hög med ruttna bräder. En sannolik rest av någon sorts byggnad.

På väg tillbaka till bilen snubblade jag över en gammal hink som låg gömd i mossan. Vore jag det minsta vidskeplig skulle jag ha tolkat hinksnubblet som en hälsning från andra sidan.

Här ute i ödemarken bodde jordtorparen Nikanor Lindberg med sin hustru Emma Fredrika. 1887 föddes dottern Tilda. Tilda skulle så småningom bli min farmor. Jag minns henne som sträng, synsk och svårt religiös. Hur hennes kontakter med småfolket i underjorden gick ihop med det ovanjordiska har jag aldrig fått klart för mig.

Under en kort period av min uppväxt bodde farmor på övre våningen i vårt hus. Huset saknade vattenledningar och det var mitt jobb att hinka vatten till gumman.