Tillbaka i pillerträsket

Tog min onda rygg till ett nytt besök hos doktorn i förmiddags. Fick skäll för att jag avbrutit förra pillerkuren. Sedan kliade han sig ett tag i huvudet innan han skrev ut en annan kur.

Den goda nyheten fick jag på plats: Alla prover som togs vid förra besöket var godkända. Ett resultat värt att rama in och hänga på väggen, tyckte han. Undantaget var förstås det låga blodvärdet, men till och med detta var bättre än på många år.

Den dåliga nyheten fick jag när jag hämtat ut de nya pillren: Listan över biverkningar var lång: "Svaghet, trötthet, yrsel, influensaliknande symptom, diarré, matsmältningsbesvär, obehagskänsla, halsbränna, väderspänning, illamående, ändrade levervärden, huvudvärk, ödem, hjärtklappning, förmaksflimmer, risk för stroke eller hjärtinfarkt".

Vid hjärtinfarkten avbröt jag läsningen. Vågade helt enkelt inte läsa längre. Jag inser att chanserna att överleva den nya kuren är små. Överväger starkt att istället hälla i mig ett avkok på bolmört, gå bärsärkagång och dö som en man. Sämre halloweenfirande kan man väl hitta på?

För att låta tankarna mogna sprang jag en runda. Bättre en tia i spåret än i skallen! Sedan bestämde jag mig iallafall för att pröva pillren. Svårt att i en hast skaffa bolmört på mina breddgrader.

Ett liv i lyx

Näsan har återtagit sin normala Einar-Rönn-färg och snuvan är på tillbakagång. Förutsättningarna för en omstart är således uppfyllda.

Kroppen var sugen på en runda längs älven och jag tog gud i hågen och hängde med. Ljuvligt! trots gråväder och småskvitter.

Här och var längs älven huttrar fiskeentusiasterna i hopp om att lura en nystigen öring eller en vraklax. Fångstrekorden slås nästan dagligen och stolta spöslitare poserar i dagstidningen.

Hade själv på agendan att dra upp en baddare ur älven i höst, men försöken har varit få och troligen alltför okoncentrerade. Fiske är för mig mer en husbehovsaffär än ett nöje och eftersom husets behov redan fyllts med råge efter ett välsignat nätlägg i Bottenviken (se bilden) är engagemanget för nya fångster tämligen svalt.

Så vi kikar på varandra sportfiskarna och jag. "Vilken knäppgök som är ute och springer", tänker de nog. Själv tänker jag nästan likadant, men jag är noga med att byta ut verbet. Dock har vi en sak gemensamt: Vi är oerhört privilegierade som kan ägna tid åt våra passioner.

Vilken lyxtillvaro!

Kroppen är en vräkling

Burkkänsla. Näsan rinner och ögonen svider. Dimman ligger som en våt filt över nejden. Att vrida klockan en timme tillbaka hjälper inte. Det blir inget långpass idag. Har redan förtagit mig med en morgonpromenad. Kroppen är en vräkling.

Hope men ingen Glory

Kroppen jävlas! Min onda rygg blir inte bättre och medicineringen får mig att må illa. Avbröt rubbet (inklusive löftet att inte starta något nytt projekt) och tog tag i kvarvarande vresklabbar från vårens björkfällning. Tre dagars slit har nu resulterat i en prydlig vedtrave samt en öm och uppsvullen mellanhand.

Kroppsarbetet har även sugit musten ur springviljan. Ett lätt distanspass på 10 kilometer med vidhängande pliktskyldig löpskolning är det enda jag lyckats åstadkomma den här veckan. Hittills, är det kanske bäst att tillägga.

Vissa framsteg har det dock blivit när det gäller skvitteradoptionen. En fotoblogg har sett dagens ljus. Varför begränsa sig till det skrivna ordet? Bilder lär ju kunna vara otroligt pratsamma!

Häromdagen såg jag en and som gick på vattnet. Den uppenbarelsen måste väl om någon vara ett gott tecken? Det kanske var Andjesus jag såg, eller var det rentav den helige Anden (den där med grav accent)? Hursomhelst, jag ger inte upp hoppet om ett tillfrisknande.

”Hope is the mother of all men”.

Skvitter och is

Idag får fötterna vila ftersom jag sprang långpass både lördag och söndag. Lägger istället upp ett bildspel från vattenfallet vid den gamla kvarnen, som jag ibland springer förbi.

Älgar och trubbhövlar

Vaknade vid halvsju av ett kraftigt sendrag i soleus. Kroppens straff för att gårdagens träningspass blev inställt. Själv anser jag att förfallet var ytterst laga på grund av halskänningar och regnskvitter, men den ursäkten dög tydligen inte.

Efter uträtning av den hopkorvade muskeln fann jag att lördagen var strålande, vilket lockade till veckans andra långpass. Tog mina äldsta Saucony i syfte att idka framfotslöpning (mina stadiga Asics känns klumpiga om man ska försöka landa på någon annan kroppsdel än hälen).

Vägbanan var både våt och frusen, men löpsteget kändes lätt och halkfritt. Börjar nästan tro på den där ryssen!

Efter drygt halva sträckan dyker tre älgar upp på vägen. De ser oroliga ut. Skogens konung har det inte lätt under älgjakten. En äldre man i en alldeles för stor SUV lägger sig i desperation på signalhornet och de tre kungarna tar sikte på närmaste snårskog.

Utan ansträngning snittar jag in på 5.50. Efter duschen känner jag mig manad att slå upp ett invektiv som passar att använda till gubbtjyvar som drabbas av frispel när de får älgvittring.

Trubbhövlar, är rätta ordet!

Speedad

Medikamenterna jag hämtade ut i förrgår har börjat verka. Sov tre timmar förra natten och var klarvaken halvfem i morse. Någon förbättring i ryggen har jag ännu inte märkt. Däremot tappade jag rösten i går och bestämde att det betydde springförbud.

Vad gör man då när alla system startat upp ett par timmar för tidigt? Jo, man äter frukost, klär sig varmt (minus 8) och ger sig ut mot havet för att fånga soluppgången.

Man parkerar bilen och snubblar ner till stranden i det ytterst svaga gryningsljuset och får fumla en hel del innan man får fast kameran på stativet.

Trettisju bilder blev det. Vid det laget var pekfingret stelfruset.

På väg hem hittade jag min tappade hjulsida. Någon vänlig själ hade plockat upp den ur diket och hängt den i ett träd. En applåd för alla vänliga själar!

Lyckligt hemma i stugvärmen igen upptäckte jag att rösten hade återvänt och speedad som jag är av kemiska preparat blev det förstås ett långpass efter lunch. Sålunda ganska nöjd med dagen undrar jag hur många timmars sömn det blir till natten? I värsta fall blir det laxfiske i den tidiga ottan.

Ett horn i sidan

Har plågat kroppen med annat än löpning i sommar. Började med renovering av yngste sonens garage, fortsatte med att bygga om entrén till den egna kåken, rev sedan bort balkongen och byggde en ny tvåvåningsvariant, bytte i samma veva balkongdörr och fönster och planerade slutligen om leråkern på tomten och hann precis få gräsmattan att spira innan frosten slog till.

Under renoveringssäsongen har det förstås då och då ömmat i muskelgrupper jag inte ens visste att de fanns, vilket förstås är helt naturligt när man utsätter kroppen för nya utmaningar. Men allt eftersom projekten fullbordats har också krämporna blivit mindre påtagliga, dock med ett enda stort undantag, molvärken i vänstra njurtrakten.

Skyllde förstås först på en vanlig hederlig sträckning. Började så småningom misstänka sängen. Men när inte ens ett IKEA-besök med vidhängande sängbyte gav resultat fick jag så småningom kapitulera och besöka doktorn.

Den preliminära diagnosen lyder inflammation. Har ordinerats två kortisonpreparat. Det första ska vara kraftigt nog att stoppa inflammationen, det andra är en depottablett som ska pytsa ut en liten mängd inflammationshämmande medel under en längre tid. Många piller blir det, vilket i mitt fall även innebär att jag måste svälja en del stolthet och förtret.

En känd biverkning till de här pillren lär vara att man blir så speedad att man gärna startar upp fler projekt. Därför har jag vidtalat min kära hustru att vid behov sätta mig i spännbälte. Vi får se hur det går. Har jag riktigt tur blir jag av med hornet i sidan och får kanske dessutom extra fart på löpträningen den närmaste tiden. Framtiden ser ljus ut!

Snudd på TMI!

Går väl inte att springa förbi dagens mediaskräll. Vad säger man? Visst är Obama helt OK, men fredspriset!?? Ska man se det hela som ett uppdrag eller som en norgehistoria?

Vet inte om gårdagens stora nyhet har samma dignitet, men den satte åtminstone min hemstad på kartan. Nytt svenskt rekord i antal insjuknade fall av svininfluensan! Inte illa! Och att detta inte är en norgehistoria kan jag gå i god för. Det har sedan en tid tillbaka snörvlats rejält i stugorna. Men ingenting skiljer ju ut denna snuva från andra eftersom policyn är att inte testa.

Och på tal om svin. På mindre framskjuten plats i dagens nyhetsflöde ser jag att vårt kära Konkurrensverk vill sätta klorna i några svenska kommuner som vägrar upphandla fläsk från misshandlade grisar till sina skolor och äldreboenden. Sådana etiska krav får man inte ställa anser EU. Törs man hoppas att kommunerna visar sig fortsatt olydiga?

Läser till sist med stor behållning att en forskare kommit fram till att kärnved är hållbarare än splintved. Tänk att kunskaper som funnits i generationer äntligen visar sig vara riktiga! Frågan är hur EU ser på forskningsresultaten?

För att inte riskera att drabbas av TMI (too much information) avbryter jag med en joggingrunda. Jag väljer en sträcka efter vilken jag tror mig ha tappat en hjulsida häromdagen. Hittar tre, men ingen av dem passar min lilla japanska kärra. Borde man samla hjulsidor och ordna bytesträffar? Ja, kanske eftersom en ny kostar 347 kronor. Undrar vad EU och Konkurrensverket tycker om idén? Kanske hotar internationella förvecklingar? Kanske hotar Japan med ett handelskrig?

I värsta fall får man väl ringa Obama och begära medling.

Marathonfoto avslöjar tejpfusket

På travhästar rycker man ju ofta propparna (hörselskydden) strax före upploppet. Syftet är att ljudchocken ska få hästen att prestera bättre. Under senaste Stockholm marathon hade jag planerat något liknande.

Inför loppet hade jag införskaffat ett par sprillans nya Saucony A2 med dräneringshål under sulorna. Smart som attan trodde jag. Men annat skulle jag bli varse. Vid inkörningen upptäckte jag nämligen att gruskorn kunde tränga upp underifrån genom hålen och orsaka skavsår.

För att eliminera riskerna med grus i dojorna satte jag silvertejp under sulorna kvällen innan maran. Tejpen skulle ryckas - inte på upploppet utan redan i startfållan. Så var det iallafall tänkt.

Tävlingsdagen kom. Adrenalinet pumpade. Jag gjorde mig redo och befann mig så småningom i startfållan.

Det var först när jag halkade till vid första vätskekontrollen ute på Gärdet,som jag insåg att jag glömt rycka tejpen. Jag armbågade mig fram till en trädstam för att få stöd och började slita och dra. Men förgäves. Tejpen var redan fastvulkad vid sulan och omöjlig att rycka bort. Det var bara att gilla läget.

Sluttiden blev 12 minuter sämre än jag hade hoppats, men jag satte trots allt nytt personligt rekord. Och fortfarande undrar jag om det var trots eller tack vare silvertejpen.

Som en kuriositet kan nämnas att ingenting undgår marathonfoto.com. På bilden ovan kan man tydligt se tejpremsan under sulan. Eftersom remsan är så väl dokumenterad löper jag förstås risken bli diskad som en simpel fuskare. Tävlingsledningen kan ju få för sig att jag smygsurfat på svallvågorna vid vätskekontrollerna?

Ack ja! Att springa marathon har sina risker.

Odubbade gäss

Så här i efterhand kan jag konstatera att träningsupptakten gick bra. Stelhet och muskelvärk är ju bara små trevliga bevis på att man lever.

Tackar min lyckliga stjärna för att jag valde lördagen som premiärdag. I går hade nämligen Nordostvinden storstädning med tillhörande nederbörd på tvären, först i form av regn, så småningom i form av blöt och mycket kall snö. Så fick även vintern göra debut till Mikaeli helt i enlighet med bondepraktikan.

Ägnade den trista söndagen till att grunna över hur flyttfåglarna förbereder sig inför sina marathonresor till och från. Noterade i förra veckan att åtminstone canadagässen tränar inför uppgiften. Flock efter flock körde nämligen tokintervaller längs älven. Fram och tillbaka jagade de, i högsta fart och under stort oväsen. Vän av ordning skulle kanske påstå att det var själva flytten jag bevittnade, men inte ens en dum gås flyger väl i öst- västlig riktning så här års?

Beväpnad med kamera försökte jag dokumentera träningspassen. Den som någonsin försökt fånga en rote lågsniffande gripenplan i överljudsfart förstår mitt dilemma. Man hör ljudet, men innan man hunnit rikta kameran mot skyn har objekten redan passerat grannsocknen.

Och faktum är att en svag önskan att kunna förvandla sig till gås inföll när jag i morse halkade ut till brevlådan för att hämta morgontidningen. Insåg nämligen tvärt att det nu är dubbdags inte bara för bilen. Där har gässen en klar fördel gentemot oss bofasta nordbor. De kan köra sina tokintervaller odubbade.

Seg upptakt

Så tog sommaren slut. Löven faller, nattfrosten försilvrar gräsmattan och SMHI hotar med första snön. Kanske lika så gott. Potatisen är ju bärgad. Rotfrukterna likaså. Höstfisket är avklarat och sommarens alla måsten har lagts till handlingarna.

Visst är en del ved ohuggen, men vedförrådet är fullt och fjärrvärmen susar tryggt i radiatorerna.

Ser på min blogg att det är fyra månader sedan som orden skavde förra gången. Fyra hektiska månader med stickor i fingrarna och valkar i händerna. Vad träningen beträffar så har det inte varit fullt så hektiskt. Till och med beteckningen sporadisk känns som en överdrift. Visst har rundan ute vid Långnäsudden hedrats med några försök, men bortsett från detta samt några tappra septemberryck längs den Mittatlantiska ryggen så har sommaren varit nära nog träningsfri.

Som tur är har jag att skylla på. Jag ska aldrig mer springa ett maratonlopp med inflammerat knä. Varje gång jag gjort ett seriöst träningsförsök efter 090530 har knäet protesterat. Vill det sig riktigt illa så kan min korta och sent påtänkta karriär vara över. Men jag ger inte upp förrän jag prövat.

Så efter att ha värmt upp med att titta på IBKs förlustmatch mot Täby anmälde jag mig till Stockholm marathon 2010 och gav mig ut på höstens första riktiga träningsrunda. 17,96 k på snittiden 6:04. Behöver jag tala om att upptakten kändes seg som engelsk kola.

Visst befarar jag ett nattligt anfall av rigor mortis som straff, men har jag nu väl anmält mig så har jag. Och nu finns bara en sak som gäller. Tiden ska pressas till sub 3.30. I värsta fall får jag bekämpa det onda knäet med voodoo!