Eftertankar

Sprang mitt sjätte maratonlopp på mitt första dygn som sextisexåring. Tanken var att putsa det personliga rekordet rejält för att sedan dra ner på träningsmängden och tillåta ålderskurvan att korsa formkurvan.

Nu blev det bara en blygsam putsning. Det onda knäet höll, men det var omöjligt att springa avslappnat och med flyt.

Siktet var förinställt på 3.30 och klockan var låst på snittempo. När jag redan efter några kilometer kände att jag skulle tvingas slugga mig genom loppet blev taktiken att sälja varje temposekund så dyrt som möjligt.

Jag tror att jag lyckades ganska väl. Ser jag till konkurrensen så förlorade jag placeringar fram till 15 km, därefter plockade jag gradvis igen förlusten och kunde gå i mål på tiden 3.42.22 och placeringen 2255.

Insatsen känns ganska okej, men lite besviken är jag ändå över att inte ha kunnat prestera på topp. Om slutsatsen blir att försöka ta igen skadan nästa år får framtiden utvisa. Får ta mig en funderare när knäet är läkt. Just nu har det onda även spridit sig till en lårmuskel. Muskeln har gjort vad den kunnat för att kompensera skadan och har förstås tagit en del stryk.

Förutsättningarna i övrigt var i det närmaste perfekta. Solen och värmen gav mig nog en liten fördel och publiken var fantastisk. Och tänker jag efter riktigt noga så är jag ju faktiskt bara ett år äldre år 2010.

Avledande tankar

Läser i morgontidningens horoskop att jag vaknat till en dag ”då möjligheter ska presentera sig”. Ser med tillförsikt fram emot detta. Kan det vara någon uppfinning som gör det möjligt att hoppa maran på ett ben så blir jag tacksam. Det onda knäet har visserligen inte väckt mig i natt, men gillar fortfarande inte att jag går i trappor.

Och det är bara två dagar kvar!

Bläddrar vidare och får ögonen på resultatlistan över alla nyfödda bebisar. Dagens segrare är lilla Elsa som var 51,5 cm lång och vägde 4185 g vid nedkomsten. Hyfsat, men långt ifrån rekord.

Kanske vore det en ide att även mäta och väga våra nyss avlidna? ”Morbror Gusten vägde vid sin bortgång hela 137 kilo...”.

Och varför inte komplettera resultatlistan från Stockholm marathon med ett litet vikttillägg? ”Segraren hade tiden 2.15.21 och vägde 46,2 kilogram vid målgången”.

Annars är ju åldern vår tids viktigaste markör. ”19-åringen hade besegrat 23-åringen vid ett flertal tillfällen, men båda mötte sin överman när 32-åringen presenterade sig”.

Lätt, tung, gammal eller ung. I övermorgon är det dags. Jag önskar att lördagen ska bli en möjligheternas dag för alla som springer Stockholm marathon! Och ser ni någon galenpanna som hoppar längs banan på ett ben så glöm inte att vinka!

Hä´ bar´ å´ kut´!

Äntligen kan uppladdningen börja. Potatisen är satt, ytterpanelen färdigspikad och övriga måsten är sopade under mattan.

Syndade i går kväll - igen. Sprang en lätt jogg i den svala kvällsluften och fick för mig att leka med elden (förlåt farten) igen. Fick naturligtvis ont i mitt onda knä. Vissa lär sig aldrig. Bör jag skaffa en rullstol och låta mig transporteras av andra under de kommande tre dygnen? En stol med spännbälte?

Tre dygn kvar och nu vidtar ett antal ceremonier som för den oinvigde kan tyckas lite märkliga:

1. Dricker äcklig carboloader mellan måltiderna i hopp om att kunna fylla depåerna.
2. Pinkar tre gånger i kvarten eftersom depåerna redan är fyllda.
3. Lyssnar på seg, sövande cohenmusik för att sänka hjärtfrekvensen.
4. Plockar med löparutrustningen varannan timme för att kolla att allt är med.
5. Inspekterar kartbilden av bansträckningen för att se om allt ligger där det ska.
6. Tänker positiva tankar om vädret, arrangemanget och loppet (den ceremonin är speciellt underlig för en genetisk pessimist).
7. Läser horoskop (gör aldrig det annars) och tar fasta på att jag som Tvilling just nu reder ut det mesta.
8. Besöker i tur och ordning ortens tre sportaffärer för att kolla om det är någon löparpryl kvar i hyllorna som jag inte visste om att jag behöver på lördag.
9. Sätter mig på flyget redan fredag eftermiddag för att hinna hämta ut nummerlappen i god tid.
10. Deltar i Barillas ”pastaparty” på fredag kväll för att fånga den rätta stämningen.

Sålunda väl preparerad återstår bara själva tävlingen på lördag eftermiddag. Och för att travestera ett gammalt nött bevingat uttalande.

”Hä´ bar´ å´ kut´”!

Nojiga veckan

Vecka 21 har präglats av ovisshet, oro och en hel del måsten. Jag har kört intervaller, backe och tempo trots mitt onda knä. Det har gjort ont, men inte ont-ont-ont och jag hoppas att löpvila under kommande vecka ska förbättra läget. Ingenting säger att vilan hjälper och då är förstås loppet kört redan innan det börjar, men går chansningen hem står jag på startlinjen den trettionde.

En komplikation i sammanhanget är att den planerade löpvilan på intet sätt innebär att knäet kan stämpla ut. Jag står mitt uppe i projekt byte av ytterpanel på yngsta grabbens hus. Av vissa skäl måste jobbet hinnas färdigt under veckan, så det är bara att hänga i. Konstigt förresten, när jag var ung var det en självklarhet att den yngre generationen skulle hjälpa den äldre. Nu har det plötsligt blivit lika självklart att den äldre generationen ska hjälpa den yngre. Hur blev det så här? Vem bestämde att just min generation skulle bränna ljuset i båda ändarna?

I och för sig är ju jobbet trevligt. Men att klättra upp och ned på stegar är nog inte bästa uppladdningen dagarna före ett maratonlopp. Å andra sidan är jag väl inte ensam som tvingas använda rasbenen i hederligt arbete veckan före en tävling?

Det värsta är nog ändå att rädslan att bli angripen av allehanda virus, baciller, pollen och snuvor som dväljs i försommarluften. Blotta tanken på att bli fälld på startlinjen av någon illasinnad mikrob kommer att göra veckan till en pina.

Ett ont knä är på något sätt hanterligt. Men mot onda mikroorganismer kämpar till och med gudarna förgäves!

Vedhuggningsrehab

Nej, jag klättrar inte på väggarna. Överloppsenergin lägger jag på att förvandla två knotiga björkar med en stubbdiameter på 60 respektive 70 cm till brasved.

Kampen är stundtals hård. I första skedet är det kilar och slägga som gäller. Yxan bara studsar mot den vridna veden. Alla som älskar björk som material i golv och möbler ska veta att det där vågiga, som liknar ulliga sommarmoln är hårdare än flinta.

Visst, det finns andra lösningar. Man kan till exempel ta motorsågen och såga ut vedträna, men det betraktar jag som fusk. Här handlar det om kamp och prestige och i viss mån även om dårskap. När ursinnet väl har runnit till finns bara en sak som gäller. Klabbjäveln ska besegras!

Har jag tur klarar jag en klabb i timmen. Mellan varven kör jag min beordrade knägymnastik. Vet inte om det är gympan eller vedkriget som får knäet att kännas som det vore hårt lindat. Musklerna runt knäskålen har liksom intagit högsta beredskap.

Avbröt min pillerkur i måndags. Max fem dagar i följd står det på den bipackade informationslappen. Jag skulle nog bryta mot den bestämmelsen om det inte vore för att magsåret känns nära.

Och mitt i allt elände blev löpsuget så starkt i går eftermiddags att jag gav mig ut i terrängen. Efter fyra kilometers jogg försökte jag fartleka lite. Det gick bra, men bara en stund. Sedan fick jag vackert linka hem igen, med den så kallade svansen mellan benen.

Det påstås att ålder skänker visdom. I mitt fall stämmer det inte alls. Bör jag känna mig förfördelad eller föryngrad?

Små rosa piller

Mindre än två veckor kvar och vänstra knäet är fortfarande ont. På började en voltarenkur i torsdags och har märkt en viss förbättring, men så fort det rosa pillret slutar verka så börjar knäet värka igen.

Löpvila sedan i tisdags. Tog en promenad i går och joggade idag sju kilometer terräng i stället för ett långpass. Promenaden gick bra, men redan efter ett par kilometers lätt jogg började knäskålen göra sig påmind.

Tänker avbryta pillerkuren i morgon kväll och invänta tisdagen för att avgöra om jag vågar ett nytt, lätt terrängpass. Om ingen förbättring inträffat blir det nog inget mer springa av före maran.

Följer sjukgymnastens rehabövningar och spär dessutom på med annan gymnastik. Grannen ville ha bort ännu en björk, så det var bara att starta sågen och skrida till verket. Helgens hobbyjobb har bestått i att spräcka de vridna och tjuriga klabbarna med kilar och slägga. Hoppas slitet i någon mån kompenserar träningsbortfallet.

I morgon ska jag ta mitt knä med mig till trädgårdslandet, köra jordfräs och sätta potatis. Det brukar vara ryggen som tar mest stryk vi dessa övningar. Får väl se hur knäet pallar.

För hur det än är så tror jag att det är bättre att röra sig efter förmåga än att lägga sig på sofflocket och oja sig. I värsta fall får jag väl boka in en ny pillerkur i slutet av nästa vecka.

Vårbestyr

”Man ska inte äga mer än man kan ta med sig upp i en björk”. Det här kloka gamla ryska ordspråket dök upp i huvudet när jag i går kväll klättrade omkring i en björkkrona med motorsågen i nyporna.

Känner mig lite stressad av allt arbete som tinat fram. Har man hus och sommarstuga att ta hand om är våren verkligen hektisk. Då och då tänker jag tanken att man borde göra sig av med alltsammans och hyra in sig i en lägenhet där fastighetsskötseln ingår i hyran. Samtidigt vet jag att jag ganska snart skulle börja klättra på väggarna om jag inte fick spika, skruva, gräva, hacka, hugga, såga, snickra, måla...

Nåväl björken blev lyckligt fälld och ligger nu i en hög på min gårdsplan i väntan på att bli upphuggen till brasved. Tre vändor till återvinningsstationen behövdes för att bli av med riset. Och om det råder vårkaos på mina ägor, så är det ingenting i jämförelse med kaoset på återvinningen. Djungelns lag råder och smockan hänger i luften när någon gubbe som glömt hur man backar en släpvagn ställer sig på tvärs och blockerar trafikflödet.

Kör hårt med mina knäövningar mellan varven. Försökte mig även på ett kortintervallpass i eftermiddag. Det gick inget vidare. Knäet värkte rejält under upp- och nedjoggen, men konstigt nog inte så mycket under intervallerna. Hoppas morgondagens löpvila ska förbättra läget. Dessutom är ingen mer trädklättring inplanerad den närmaste tiden.

Löpvila rekommenderad!

Det blev sjukgymnasten idag. Diagnosen pendlade mellan hopparknä och inflammation. Kanske både och. Jag blev rekommenderad excentrisk träning, voltaren och fjorton dagars löpvila.

Någon löpvila blir det inte tal om. Har jag klarat 35 km, delvis med fart, lär jag nog försöka gå på i ullstrumporna ungefär som vanligt. Graden av smärta får avgöra hur pass hårt jag vågar köra. Jag är en god lyssnare och säger kroppen nej till vissa övningar får jag finna mig i det. Möjligen tar jag det extra lugnt sista veckan i maj.

Blev tejpad som ett proffs i syfte att hålla upp knäskålen. Enligt sjukgymnasten fungerar det bra på de flesta. Skulle det fungera även på mig lovade han att tejpa mig på nytt inför maran.

I kväll får jag testa knäet i klättringssammanhang. Ska plocka ner en björk som står lite illa till och måste därför såga ner den uppifrån. Att leka arborist är inte helt olikt ett träningspass med skadat knä. Man vet aldrig i förväg hur det går.

Genrep i motvind

Så är vårens tuffaste träningsvecka avklarad. Finalen blev 17,5 kilometer rakt västerut och hem igen. Uppförsbacke i stort sett hela tiden fram till vändningen och en byig motvind. Försökte ändå hålla någorlunda tempo fram till 21,1 km och landade på tiden 1.51. Långsamt värre i jämförelse med atleterna på Vännäs halvmara, men hyggligt ändå med tanke på förutsättningarna.

Slog av på tempot efter att ha klockat halvmaratiden. Inte minst på grund av mitt allt ondare vänsterknä. Knäet kändes så pass bra vid starten att jag hade lämnat strypbandet hemma. Det skulle jag nog inte ha gjort och jag fick förstås mitt straff.

Hur det känns i morgon bitti får avgöra om jag tar en simtur eller om jag försöker få tid hos sjukgymnasten. Att bli beordrad vila i det här läget är inte hela världen, även om jag gärna sett att jag kunnat trappa ner träningen under mer ordnade former.

Testade även mina Saucony under dagens pass. Skorna kändes bra bortsett från en liten antydan till skavsår under vänstra trampdynan. Trodde först att jag fått in ett gruskorn genom sulans dräneringshål, men fann inget sådant i skon. Minns ingen gruspassage efter Stockhom marathons sträckning och hoppas därför att skovalet är klokt. Blir det lika varmt som de två senaste åren så lär nyttan av dränerade skosulor visa sig vid duschar och vattenstationer.

En hyfsad vecka trots att knäet protesterat. Känns bra att ha kunnat genomföra en hel träningsvecka efter förra veckans avbrott.

Malört och tulpanfilosofi

Två grå drivor är nu vad som är kvar av vintern inne i stan. Det eviga snöandet har ersatts av snålblåst och varannandagsregn.

I väntan på att lervällingen på tomten ska anta fast form och bli grävbar renoverar jag husets entré. Projektet går långsamt. Tätt som oftast får jag täcka över alltsammans med en presenning. Jag vill ju inte dränka virket i vatten innan det är målat.

I maj månad ska man enligt bondepraktikan ”bada warmt och bruka warm spis”. Har man ont i sitt knä ska man åderlåta sig i stortån och man bör ”bruka malört i sin dryck”. Jag tror jag hoppar över åderlåtningen, men ett bastubad kan nog sitta fint och varför inte en dag som denna låta några hederliga bäska droppar få skölja venerna?

På knäfronten intet nytt. Körde korta backintervaller i går. Ont vid uppjogg och efteråt, men inga problem att trycka på i backen. Knästroppen håller varsamt patellan på plats och så här långt har jag kunnat följa veckans program.

Vilodag idag. Sedan väntar tempolopp och långpass under helgen. Därefter har jag ju faktiskt hela tre hela veckor på mig att få gångjärnet gnisselfritt.

Tänk om man kunde ta dagen som den kommer lika obrytt som en vårlök? Här och var där grävmaskinen härjade i höstas sticker nu förhoppningsfulla blad upp ur kaoset som vore det den naturligaste sak i världen. Könsbyte lär ju fungera, men hur fasiken bär man sig åt för att bli en tulpan?

Amatörmässig knästrypning

Vore jag klok och förståndig skulle jag förstås gå med mitt knä till en sjukgymnast. Men med 24 dagar kvar till Stockholm marathon känner jag inte riktigt för att inordna mig i ett program som med all säkerhet börjar med någon veckas vila.

Så vad gör jag i stället? Jo, i måndags blev det en simtur i bassäng. Lugnt bröstsim med försiktiga bensparkar. Under de första längderna kändes det som om knäet var ur led. Var nästan på väg att ge upp innan jag hittade en benspark som var uthärdlig. Efter 50 längder belönade jag mig med en lång sittning i bastun.

Efter bastun gick jag raka spåret till en sportaffär och köpte en strypsnara. Inte för halsen (då hade jag ju knappast skrivit det här) utan för mitt knä. Fördelen med snaran är att den i likhet med en bra amulett eller en hyfsad livsåskådning tycks kunna skydda mot det mesta. Löparknä, hopparknä, patella tendonitis, schlatters sjukdom... Det är bara att välja.

Så med snaran under knäskålen sprang jag mina 400-metersintervaller i går kväll. På uppvärmningen gjorde det ont, men under själva intervallerna var jag alltför fokuserad för att känna något.

Det var väl inte med någon tag-din-säng-och-gå-känsla jag vaknade i morse. Men knäet kändes tack och lov inte märkbart sämre än dagen innan. Så jag kör vidare. Idag med en lugn återhämtningsdistans och senare i veckan backlöpning och långlångpass. Ska även försöka pricka in ett nytt besök i simhallen.

Dumt eller bara i största allmänhet korkat? Den som lever får se.

Lägga sig platt?

Efter fyra dagars löpvila testade jag idag mitt onda vänsterknä under ett lugnt distanspass på 18 kilometer. Ingen direkt smärta under löpningen, men det stramade och kittlade en del och knät gjorde sig hela tiden påmint.

En timme efter passet gör det rejält ont. Det hugger till varje steg jag tar och det är svårt att ta sig nedför en trappa.

Om jag känner med fingret över knät så är jag trycköm precis på kanten på knäskålens insida. Lårmuskelns som ansluter mot knät är också lite öm.

Några dagars vila och positivt tänkande har alltså inte gett något resultat. Frågan är hur jag går vidare? Ursprungsplanen för veckan är ca 80 kilometer med både intervaller och backe samt ett rejält långpass. Jag tror att jag klarar schemat om jag biter ihop, men är förstås lite orolig för följderna.

Hur som helst, i morgon blir det en simtur i bassäng därefter en lång stund i bastun. Den medicinen har ju hjälpt tidigare. Kanske skulle jag även prova ett viktbälte och lite vattenlöpning?

Mötte en groda på en skogspromenad i helgen. Den la sig alldeles stilla och platt i snön. Försökte den säga mig något, eller...