Vargen kommer

Så här års brukar min favoritfjärd ligga blank och isfri. Nu är det is så långt ögat når.

Ser i min träningsdagbok att jag ligger 300 km plus jämfört med samma tid för två år sedan (fjolårets statistik försvann ju i en datorkrasch). Det här känns betryggande och jag tar därför ut ännu en träningsfri dag i hopp om att det onda i knät ska ge med sig.

Vattenmakarna i stugområdet lovar som vanligt fullt tryck i ledningarna till Valborg. Men efter att ha fått skotta och hacka mig fram till huvudkranen förefaller löftet något överilat.

Tusentals människor dör varje år i olika kända influensor. Det här sker i det tysta. Nu har några dött i en ny variant och ingenting smittar snabbare än rädslan för det okända.

Och vi som skrattar åt Egypten som idag möter svininfluensan med att slakta alla sina grisar har säkert redan glömt hur vi i Sverige bara för en månad sedan brände tusentals ton djupfryst kyckling på bål för att betvinga vår egen dödsskräck.

Som tur är brukar dödshoten förblekna. En vacker dag som denna är det svårt att frammana några större panikkänslor. Men vem vet? Om fjärden river i helgen kanske det är dags att börja oroa sig för ryska ubåtar igen? Och björnarna har ju lämnat idet och vargen kommer, vargen kommer...

Oförändrat utseende

Svaret på min aortaröntgen kom igår och visade "oförändrat utseende". Vad det betyder vet jag inte, men jag väljer att tolka det positivt.

Fick för snart tre år sedan för mig att kolla upp varför mitt arma bröst bubblar som en salivsug när jag springer intervaller. Jag ville helt enkelt veta om det var farligt att pressa kroppen lite hårdare då och då. Efter ultraljud, arbetsekg och datortomografi kom man fram till en att aortan var lite för vid på ett ställe och att läget bör kollas upp vart eller vartannat år.

Nu är alltså aortan kollad på nytt och ingen förändring har skett. Men min fråga om huruvida det är farligt att köra intervaller har ännu ingen svarat på. Det har varit intressant att följa hur sjukvården ivrigt tagit sig an mitt fall samtidigt som man någonstans på vägen tycks ha glömt vad jag egentligen ville veta. Jag tänker förstås inte ge mig förrän jag fått svar på mina frågor, men tills vidare betraktar jag mig som fullt frisk. Risken för aortapunktering den här våren torde väl inte vara större än att bli smittad av svininfluensan vid Bredviksfjärden.

Stärkt av det positiva beskedet joggade jag upp till staans idrottsplats och körde kortintervaller på löparbanan. Kom på att detta var min absoluta debut på det röda tartanet om man undantar några stapplande målgångar på Stockholms stadion. Inte illa för en gubbe med salivsug i bröstet!

Av vänstra knät kändes ingenting under intervallpasset. Idag, däremot är det både ömt och stelt igen. Att ta ut en vilodag känns därför inte helt bortkastat.

Motvind och spovdrill

Några dygn med plusgrader till och med på nätterna har gått hårt åt snötäcket inne i stan. På tomten har snön i stort sett försvunnit. Kvar är bara några drivor som rasat från taket.

Ute i stugan är snön fortfarande halvmeterdjup på sina ställen, men tar man ett kliv ut i sufflén så sjunker man rakt igenom.

Skulle springa en lugn jogg från stugan i dag. Tanken var att rehabilitera alla små skavanker. Precis när jag hade bytt om till kortbent och kortärmat började sydvästen friska i, vilket omgående fick mig att dra på mig något varmare.

Den tänkta lugna joggen blev nu en tremilakamp i motvind. Kroppen kändes stel och benen stumma. Den alltför täta klädseln gjorde vätskeförrådet otillräckligt och redan efter ett par mil började musklerna skrika av näringsbrist. Försökte i avledande syfte koncentrera mig på fågellivet längs vägen, men det var svårt att ens se skillnaden mellan kråka och kaja i motljuset.

Väl hemma igen känns kroppen inte ett dugg rehabiliterad. Vänster knä gör ont och båda anklarna protesterar. Som tur är så infaller löparnas vilodag i morgon och resten av veckan lär bli fortsatt lugn. Med andra ord dags att försöka bygga lite form efter en ganska tuff treveckorsperiod.

Och över alltihopa drillar numera storspoven nästan både dag och natt.

Prosit!

Ögonen rinner. Näsan kliar och rinner den med. Jag nyser och nyser och nyser…
Jag har tagit ut våren i förskott många gånger det här året, men nu är den definitivt här med sitt kortisonspray och sina små allergitabletter. Jag har inget emot att al och sälg vill föröka sig, men just nu önskar jag att dom ville göra det fort.

Bytte till sommardäck igår, både på den lille och på den gamle. Märkte till min glädje att tjälen gått ur jorden framför garaget, vilket innebär att jag nu åter kan öppna dörrarna och trycka in en av bilarna. Min gamla Saab, som jag numera också kallar svikaren, är för övrigt reparerad och förhandsregistrerad. Från och med första maj träder den i tjänst som hushållets andrabil.

Fredag är vilodag och just nu känns det precis som om jag blivit räddad av gongongen. Jag vet inte om det var gårdagens knäfall vid bilskrällena eller mina energiska backövningar som är orsaken till att vänstra knäet idag känns lite konstigt. Någonstans i bakhuvudet mumlas det om ”löparknä”, men jag gör allt jag kan för att ignorera rösterna.

Öppnade för övrigt min asicskartong i veckan. Tycker fortfarande att mina gamla löparskor fungerar bra, men mätarställningen börjar nog närma sig 200 mil så försiktighetsprincipen talar för ett generationsskifte. Tror inte att knäkänningen har med skobytet att göra. Lästen är ju oförändrad och skorna känns lika bekväma som sina föregångare.

I stället för löpning ägnar jag dagen år trädgårdsarbete. Bland annat ska min bollpil beskäras. Skickade en bild till trädgårdsmästaren som jag köpt trädet av och bad om beskärningsråd. Han returnerade bilden omgående med exakta markeringar för varje snitt. Snacka om service! Med så tydlig handledning skulle jag till och med kunna tänka mig att ta ett vick som hjärnkirurg. Fast jag väntar nog tills pollensäsongen är över. Vem vet vad hoppande skalpeller kan ställa till med?

Svart på vitt

Skippade långintervallerna igår. Det blev i stället snabbdistans i tävlingen ”Broarna runt”. Det var som jag misstänkte. Tempot var bedrövligt! Fem kilometer på 23:22!

Visst finns det att skylla på. Men det är nog klokare att se sanningen i vitögat. Jag är inte snabbare än så här. Åtminstone inte just nu.

Szalkai tycker att man ska prioritera långpassen under april om man siktar på Stockholm marathon. Men mer än ett långpass per vecka tänker jag inte köra. Frågan är vad jag bör ägna resten av veckan åt? Vilket blir jag snabbare av: snabbdistanser eller intervaller? Bör intervallerna vara korta eller långa? Är det över huvud taget möjligt att träna upp snabbheten på den månad som är kvar?

Förra våren var jag mer än nöjd med att bara komma till start så egentligen förstår jag inte varför jag bryr mig så mycket om sekunderna? Varför håller jag mig inte till grundkonceptet att löpning först och främst är någonting man njuter av?

Idag njöt jag dock. Skulle skaka av mig gårdagens misslyckande med ett lugnt och inte alltför långt distanspass. Det blev 15 kilometer i stegrande tempo istället. Det var som om kroppen ville be om ursäkt för gårdagen. Tiden ska vi inte prata om, men det gick betydligt fortare än planerat.

Naturlig styrketräning

Efter att ha härjat en dag med motorsågen i baklandet på stugtomten ger jag inte mycket för vinterns artificiella styrketräning på gymmet. Överkroppen värker, bålen känns manglad och högerarmen kan nätt och jämnt lyfta en kaffekopp.

Nu skriver jag inte det här för att beklaga mig eller för att nedvärdera maskinell träning. Jag vill bara markera att ingenting går upp emot riktigt arbete där kroppen får slita på ett naturligt sätt. Det är nog ingen slump att forna tiders skidhjältar nästan uteslutande var skogsarbetare eller var vana vid annat tungt arbete.

Naturlig träning ger också i regel positiva bieffekter. I mitt fall hoppas jag på en mer parklik skogstomt i stället för en oigenomtränglig djungel. Dessutom en rejäl trave värmande brasved inför kommande vinter.

Hur gårdagens skogspass påverkar dagens intervaller återstår att se. Benen känns blytunga efter alla genomtramp på den tunna skaren där snötäcket fortfarande är 60-70 centimeter.

Pjäxterapi

Kan man ha kramp i benhinnorna? Och kan man bota krampen med skidåkning?

När jag på fredagskväll gjorde en pliktskyldig jogg längs Ammarnäsvägen fick jag fruktansvärt ont på skenbenets utsida, strax ovanför fotleden. Jag tog mig med nöd och näppe tillbaks till stugan vi hade hyrt och började deppa över kommande, förlorade träningsveckor. Vaknade flera gånger på natten och hade ont, ont, ont...

På lörda´n var det skidåkning som gällde. Klämde in mitt onda ben i slalompjäxorna och krokade upp mig i Nalovardoliften. Solen sken, backarna var välpistade och ganska snart hade jag glömt mitt beklagansvärda tillstånd.

Det var väl först vid afterski-ölen på eftermiddagen som jag på nytt fick tid att ägna mig åt min krämpa, men döm om min förvåning var den nu inte värre än att den med nöd och näppe gick att skilja från den normala muskelstelhet som brukar infinna sig efter en heldag på skidor.

På söndag förmiddag fick barn och barnbarn klara sig på egen hand i backarna. Själv sprang jag en vända upp till odlingsgränsen. 30 kilometer med 20 minuters fartökning på hemvägen. Av min onda benhinna kändes inte ett dugg. Halleluja, jag var botad!

Så till all klokskap som kan läggas till benhinnerehabilitering kommer här ett viktigt tillägg: Lämna löparskorna på hyllan för en dag. Dra i stället på dig skidpjäxorna och sök reda på en solig fjällsluttning! Och skulle kuren mot förmodan inte fungera har du i alla fall haft en minnesvärd dag.

Feghet eller förnuft?

Nej, någon tävling blev det inte idag. Ett utdraget förmiddagssamtal med kroppen avgjorde saken. Den var omöjlig att övertala.

Lurade i stället ut den vid lunchtid på en hemkörd runda med lång uppvärmning och nedjogg och med ett sex kilometers fartpass där emellan. Om nu 4.52 i snitt kan kallas fart på en så kort sträcka?

Jag tror ändå att jag gjorde klokt i att lyssna på kroppeländet, för en känning strax ovanför knäet på ena lårets framsida skvallrade om att en tävling kanske inte hade varit den rätta medicinen för dagen. Tänkbart också att känningen har med feghet att göra, men bättre feg och någorlunda frisk än orädd och ofärdig.

Kanske kan jag också skylla den måttliga hastigheten på trängseln vid vägrenen. På den smala remsan av öppen mark i dikena mot söder flockades nämligen hopar av tofsvipor som mellanlandat på sin färd vidare norrut.

För att trösta mig har jag börjat leka med tanken att kunna toppa formen så pass, att jag på ett ungefär kan hålla dagens fart på Stockholm marathon. Om det är möjligt vet jag inte, men det är en trevlig målbild och i det avseendet är jag helt överens med kroppen.

Vår i luften

Påsk med skönt väder. Ett gott tecken enligt bondepraktikan. Och när snön smälter en decimeter per dygn är man faktiskt benägen att hålla med.

Söndagens långpass blev en maklig men ljuvlig tillställning. 32 kilometer i 5.40-tempo. Från träddungarna längs vägen rapporterade bofinken sin återkomst och högt i skyn annonserade sångsvanar och tranor sin väg till häckningsplatserna.

Den här gången sprang jag till stugan. Ännu inget vatten i ledningarna så duschen fick ske i det fria under en vattendunk.

Konstaterar att veckans sammanlagda distans blev 89 kilometer, vilket är nytt rekord sedan förra vårens hälseneskada.

Har ännu inte bestämt om jag ska delta i broarna-runt-cirkusen som börjar i eftermiddag. Just nu känns det som jag hellre vill köra mina snabbdistanser i egen regi. Risken för skador är lite väl stor när tävlingshetsen kommer med i bilden. Fick i helgen höra om en bekant som kollapsat under en träningsrunda på sträckan. Hon hade helt enkelt pressat sig för hårt.

Morgonmöten

Ser i min träningsdagbok att det gått tre veckor sedan förra morgonjoggen. Hade nästan glömt hur det var. Kroppen känns seg och stel. Håller nätt och jämnt styrfart de första två kilometrarna. Efter mördarbacken söder om träbron börjar livsandarna försiktigt glutta fram ur sina gömslen.

Så här långt orkar jag höja blicken så pass att jag lägger märke till mina medtrafikanter på gång- och cykelbanan. Där finns alla typer. Damen som strålar av lycka. Hon är förmodligen nyförälskad eller också har hon vunnit på Lotto. Mannen som påminner om ett åskmoln hugget i granit. Han är sannolikt nyss uppsagd från sitt arbete eller också önskar han att han vore det.

Stavgångarfolket verkar morgonpigga och taggade. Många är lätt framåtböjda och går med hugg i varje stavtag. Andra har ipoden i öronen och slingrar sig rytmiskt fram som hade deras kroppar minst ett par extra leder. Jag möter också några som håller armarna stelt sträckta i nittio graders vinkel från kroppen och som försiktigt trevar sig fram med stavarna som vore det fortfarande mörkt.

Då och då susar en mountainbiker förbi med sjungande dubbdäck och slimmad hjälm. Naturligtvis iförd solbrillor trots att morgonen är gråmulen. Och självfallet möter man även Ingvar.

Ingvar är snart 78 år och springer fortfarande sin runda varje morgon. 15 kilometer! Den mannen är min idol och förebild! Kilometertiderna må sjunka och maxpulsen likaså, men håller man igång som Ingvar, så håller man sig evigt ung.

Så där tänker jag där jag flåsande krasar mig fram i den frusna modden. Och rätt vad det är så är morgonpasset avverkat.

Bofinken dröjer

Söndag och förmiddagssol. Få saker passar då bättre än att packa en ryggsäck och dra till stugan. I början på april brukar ofta bofinken hälsa välkommen, men inte den här dagen. Den väntar nog tills det finns en och annan fläck med barmark mellan tallarna.

Det är en märklig stämning ute vid fjärden just innan flyttfåglarna börjar anlända. Så tyst att det nästan blir plågsamt. Så plötsligt en dag har isen rämnat och omgivningen drunknar i en kakofoni av ljud. Då vet man att sommaren är nära.

Sprang förstås hem. Tog 25-kilometersvarianten. Väglaget var inte ett dugg bättre än för två månader sedan. Tryckte ändå på lite mer än normalt och landade på snittiden 5.19 och en medelpuls på 150.

Väl hemma kunde hustrun rapportera att äldsta barnbarnet vunnit distriktslags-SM i innebandy nere i Nyköping. Ja, hon delade förstås segern med kompisarna i laget. 4-1 hade siffrorna blivit i finalen mot Stockholm och tösabiten hade fått sätta två av målen.

Hjärtat bultar av stolthet och vi bugar oss och säger GRATTIS!

Fel backe?

Har en favoritbacke ca 4 kilometer från bostaden. Så här långt har den fått duga, men efter garminköpet är jag inte lika säker. Klockan säger att backen är 100 m och att stigningen är drygt 20 m.

Tyckte jag kämpade som attan i backen under gårdagens pass. Vid varje vändning hade jag mjölksyra åtminstone i höjd med naveln, vilket räckte gott och väl för att benen skulle bli rejält stumma strax före varje vändning. Trots att jag sprang upp och ner i 25 minuter fick jag ändå aldrig upp pulsen högre än 70-80% av min konstaterade maxpuls.

Misstänker att jag borde göra backen flackare och lite längre. Kanske 400 meter, men med samma totala stigning? Samtidigt känner jag i benen idag att passet gjort en viss nytta.

Frågan är vad jag egentligen tränar i den där backen? Knappast uthållighet, därtill är backen för kort? Knappast heller syratålighet (70-80 %)? Definitivt inte snabbhet! Möjligen benstyrka plus ett litet bidrag till den totala distansen? Någon som kan hjälpa mig på traven?

Hur som helst var det kul att se hur Garmin tolkade mitt pass i TC. Jag vill betona att jag höll mig på vägen hela tiden och att mina armar är av normallängd.

April, april...

Lyssnar sömndrucket på lokalradion som påstår att man ska bygga en jättestaty av Maud Olofsson i Umeå. Hinner få för mig att krisen nu fört oss till den yttersta dagen innan jag inser vilket datum jag vaknat i. Något senare läser jag i morgonbladet att fullmäktige beslutat om snusförbud i min egen kommun. Nu är dock kroppen vaken och på sin vakt.

April, april…

Får sedan en ljus idé. Varför inte konvertera första april till en dag då alla för en gångs skull försöker göra rätt och tala sant. Jag menar, om nu trehundrasextiofyra av årets dagar går ut på att bejaka sin girighet, manipulera, förnedra, föra bakom ljuset, hålla masken samt reflexmässigt dementera att så är fallet, så borde väl den trehundrasextiofemte dagen kunna få bli en dag då alla gör tvärtom?

För den som levde i en tid där man kunde lita på sina medmänniskor, där man kunde ha ytterdörren olåst och där man träffade avtal med ett handslag var det säkert nödvändigt att ha en dag på året då man kunde narras en smula med glimten i ögat. Men i en tid då alla försöker lura alla och detta på fullaste allvar känns ett traditionellt förstaaprilfirande aningen överspelat.

Och tänk vilken uppsving för media en sanningens första april skulle föra med sig? Vad sades egentligen i det där styrelserummet? Vad hände egentligen på den där festen? Och hur gick det egentligen till när medborgarna blev blåsta på de där sparpengarna? Spekulationer skulle inte behövas. Vi skulle ha förstahandsinformation direkt från källan.

Tänk att få ta del av våra makthavares tårdrypande vittnesbörd om hur långt de förmåtts tänja på sina rättesnören i rent och skärt syfte att tillfredsställa sina mer dolda böjelser? Och tänk att på allvar få chansen att rannsaka sitt eget hjärta och njurar?