Nostalgipass

Jag var 18 år och jobbade på bilverkstad. På den tiden var man ledig varannan lördag och kunde nyttja verksta´n för hobbyjobb. Just den här hobbylörda´n hade jag tagit mig an brorsans DKW för att sätta lite sprutt på motorn. Bilen hade sommaren innan gjort 135 km/h. Målet var att få den lika pigg igen.

Efter några timmars skruvande var det dags att provköra. Jag tog riksväg 13 söderut. Vägen skulle ett par månader senare döpas om till E4. Det var snöglopp, halt och bilen hade sommardäck. Efter ett par kilometer visade hastighetsmätaren 135 knyck. Strax efteråt dök bakdelen på en buss upp i snöyran. Jag höll ut och började köra om. Det var spik i botten när jag fick syn på den mötande bussen.

Jag undvek frontalkrocken och smällde i stället på bussen jag skulle ha kört om. Bilen studsade tillbaka ut i vägbanan och klövs på mitten av den mötande bussen. Världen snurrade några extra varv, sedan blev allting väldigt tyst.

Den här händelsen dök upp i minnet när jag körde dagens intervallpass precis där smällen ägde rum. Idag är vägsträckan degraderad till byaväg, sedan efyran fått en annan sträckning. Flack sträckning, gles trafik och i stort sett bar asfalt. Visserligen ett vindkänsligt ställe, men i övrigt perfekt för mina tusingar.

Äventyret med bussarna gav mig inte en skråma. Bilen däremot förvandlades till en skrothög. Veckan efteråt började jakten på en likvärdig DKW till brorsan, men det är en helt annan historia.

Lutande bajamajor

Det som göms i snö kommer förr eller senare upp. I mitt fall en lerig och obearbetad tomt som väntar på att bli omhändertagen efter höstens grävningsorgier. Och för att hämta inspiration var det i helgen dags för ett besök på trädgårdsmässan i Stockholm.

Ett charmigt växthus, fiffiga stenläggningar och ett smart sätt att ljussätta sin trädgård var behållningen. Det är bara att slipa spaden och vässa spettet, lägga sig i startgroparna och invänta snösmältningen.

Eftersom jag ändå hade vägarna förbi passade jag också på att wallraffa en smula på Premiärmilen. Behållningen här var den trevliga rundan, det fina arrangemanget och att de lutande bajamajorna vid starten inte tippade. Och på tal om snösmältning – här var den verkligen i full gång. Delar av rundan gav definitivt en försmak av hur min uppgrävda tomt kommer att se ut i maj. Och hur mina nya Saucony ser ut efter loppet ska vi inte ens tala om.

Resultatet då? Tjaa, med två dagars stadsvandring samt en massa god mat och dryck i benen gick det väl inget vidare. Får försöka nöja mig med att ingen jämnårig var före mig i resultatlistan. De flesta i min ålder är ju kloka nog att hålla sig hemma tills gator och vägar torkat upp.

Väl hemma igen kunde jag konstatera att snötäcket bättrats på med ytterligare några centimeter och att utflykten till huvudstaden besparat mig ännu ett långpass i spårsnö.

Heja solen!

Våren är här, på ortopeden trängs människor som halkat häcken av sig och i natt var det 22 minusgrader. Allt är säkert växhuseffektens fel så glöm inte släcka lyset på lördag!

Slutspel i hockey hör våren till och i går kväll fick vårt kära hockeylag respass av de blivande mästarna. Dock föll vi med flaggan i topp, laget kan ta en välförtjänt semester och hejaklacken får tillfälle att vila rösten.

Lägg märke till att jag skriver hejaklack och inte hejarklack. För mig är en hejare en baddare eller en slags smideshammare. En hejarklack blir därmed antingen en grupp baddare eller också den punkt (klack) där hammaren landar på sitt järn. En hejaklack däremot, det är en grupp som samlas för att heja på sitt lag. Att inte ens Svenska Akademien har den saken helt klart för sig är kanske även det ett resultat av växthuseffekten. Måhända har de aderton drabbats av solsting?

Därmed nog med ironi och ordmärkeri. Jag har inte alltid rätt, även om jag sällan erkänner det. Dessutom är jag en obotlig skeptiker. Nyss var ozonhålet det stora hotet som skulle ta århundraden att reparera. Två år senare är ozonskiktet tätare än någonsin. Att sola var livsfarligt så sent som för ett par veckor sedan. Idag förebygger solen hjärtbesvär och blodpropp.

I väntan på någon ny sanning som omkullkastar gamla teorier tänker jag bilda en hejaklack för solen. För alldeles oavsett om den vållar torka, översvämningar, cancer eller eksem - utan solen skulle vi inte ha något att tjafsa om. Där har jag banne mig rätt!

Koffeindopning?

Om tre veckor startar ”Broarna runt”. Det är ett 5-kilometerslopp som går av stapeln 7 tisdagar i följd. Start sker varje halvtimme mellan 16:30 och 18:00. Sammanlagt brukar 150 – 300 deltagare möta upp varje tisdagsträff.

För många är ”broarna” ett prestigelopp. Här finns alltid någon att mäta sina krafter med. Här möts klubbar, företag, familjemedlemmar, arbetskamrater, klasskompisar, pensionärer, elitlöpare, motionärer, med flera, i mer eller mindre ädel kamp om sekunderna.

Dagen efteråt finns kan man ta del av resultaten i lokaltidningen och eftersnacket är alltid späckat med förklaringar och bortförklaringar. ”Neej, jag har inte hunnit träna en meter…”, eller ”du vet – jag har ju min onda fot…”.

Som av en slump såg jag till att gårdagens träningspass löpte runt broarna. Det blev en stor besvikelse. Enda trösten är att jag kan behålla resultatet för mig själv. Jag kan fortfarande inte smälta att en ansträngning som motsvarar 92 % av mitt max inte ger en bättre tid.

Och mina bortförklaringar då? Jo, vars: nedtränad, fläckvis halt och isigt, delvis motvind, för tidigt på dagen, stel och spänd… Det finns en del att välja mellan eller, om man så vill, lägga ihop. Hur svårt är det inte att erkänna att man har mer gemensamt med en sengångare än en gasell?

Förra våren hade jag ju turen att gå skadad under broarna-veckorna. Hur jag ska undgå att delta i år har jag ännu inte klurat ut. Hoppa i älven är ett dåligt alternativ för den som både är frusen och feg. Då tror jag mer på att ta tjuren vid hornen med hjälp av koffeindopning. Har läst att man kan hälla i sig 12 koppar kaffe innan man passerar det tillåtna gränsvärdet. Och det vore väl fasen om man inte kunde hålla sig i fem kilometer – även om man springer långsamt?

Leve vårvintern!

Vintern är alltför lång och kall. Sommaren är alltför kort. Det finns stunder då man förbannar sitt lilla hörn av världen. Men så vaknar man en vårvinterdag, packar en ryggsäck, kliver ombord på en chartrad buss och drygt två timmar senare träder man ut i ett gnistrande fjällparadis.

Precis då vet man varför man stått ut en lång, mörk vinter.

Lördagens utflykt till arjeplogsfjällen blev helgens vitamininjektion nummer ett. Skidåkning, korvgrillning och många skratt i glada vänners lag.

Injektion nummer två kom ute vid kusten på söndagen. Absolut sol även här! Och som kontrast till lördagens stoj och glam - en nästan sakral tystnad! Nåja, undantaget utgjordes av en alert hackspett som kom förbi och knackade på sin favoritstolpe.

Det bästa med vårdagjämning är känslan av att allt nu ligger framför en. Våren, sommaren och den färgsprakande hösten. Sex månader av liv och lust.

Behöver jag tillägga att söndagseftermiddagens långpass gick lekande lätt trots ett bitvis, mycket förrädiskt underlag. Leve vårvintern!

Mardrömsintervaller

Vi tränade intervaller och en av deltagarna säckade ihop. Jag satte igång med hjärt- lungräddning, de andra sprang vidare. Så småningom kom ambulansen och ett par sjukvårdare tog över. Efter ett fruktlöst återupplivningsarbete gav ambulanskillarna upp och la mannen i en skrinda som kopplades till ambulansen. Just när ekipaget lämnade platsen vaknade jag.

Drömmen inträffade förra natten och när jag vaknade var jag både illamående och kallsvettig.

Senare på dagen genomförde jag mina intervaller. På programmet stod sex tusingar. Jag hade valt den näst mest trafikerade leden på grund av dess breda och snöfria vägrenar. Det var grått och blåsigt och den intensiva lastbilstrafiken rev upp stora moln av sand.

Intervallerna gick inte särskilt bra. Nattens mardröm låg i bakhuvudet och illamåendet hade inte gått över. Men jag tuggade mig igenom dammet och kunde levande jogga hemåt igen.

Brukar sällan minnas mina drömmar. Den här gången var ett undantag. Och ska man försöka tyda drömmen så har den väl med någon sorts oro att göra. Vetskapen om att högt tryck kan få svaga länkar att brista ligger väl i botten.

För ett par år sedan konstaterades att jag drogs med en måttlig aortavidgning. Står i kö för en ny kontroll för att se om läget förändrats och medan jag väntar drömmer jag en och annan mardröm inför mina intervallpass. Men att avstå? Finns inte på kartan. Förr eller senare hamnar man ändå i skrindan.

Schablonvärde?

Försöker få grepp om så kallad pulsbaserad träning. På marathon.se hittar jag tre olika schabloner för beräkning av maxpulsen. Ingen verkar särskilt tillförlitlig.

Ålder är en variabel i alla tre formler. Schablonernas utfall är ganska likartade för den som är 20-40 år, men ju äldre man blir desto märkligare blir resultatet. Slutsatsen måste bli att schablonerna är konstruerade för yngre och medelålders människor. Förstår logiken, men det kanske ändå borde skrivas ut?

Samtidigt är det väl så att det just är de äldre som skulle dra största nyttan av en tillförlitlig schablonberäkning? I normalfallet bör det ju vara mindre riskabelt att genomföra ett maxpulstest när man nyss blivit myndig än när man gått i pension?

Det pratas mycket om insatser för att hålla nere vårdkostnaderna för en allt äldre befolkning. Ett billigt sätt är ju att locka allt fler att motionera. Och kanske är det just den här målgruppen som skulle ha största nyttan av tillförlitliga råd om pulsbaserad träning?

På många områden som rör motion och hälsa pågår forskning och utveckling. Anses pulsbaserad träning vara färdigutvecklad eller pågår forskning och utveckling även inom det här området? Eller är vi som individer så olika att schabloner egentligen inte fyller någon funktion?

Någon som vet?

Ibland rätt - ibland snett

Hoppade över morgonpasset och tog en förmiddagsjogg i stället. Jag behövde en timmes sovmorgon efter gårdagskvällens rafflande kvartsfinal i ishockey.

Är inget hängivet fan, utan mer en trogen medgångssupporter till staan´s anrika hockeylag. Och som sådan fick jag förstås mitt lystmäte framför TV:n i går kväll. Det är en speciell känsla när David slår Goliat och samtidigt alla experter och förståsigpåare på fingrarna. Och huka er värmlänningar, för nu laddar vi för semifinal!!

Hoppade över måndagens simtur (igen!) och tog i stället itu med alla snötyngda tak som låg och väntade. Bra träning, men sneda tak ger sned belastning och förmiddagens jogg bekräftade att det nu är högra höftens tur att protestera. Tänker ändå försöka mig på lite fartlek i eftermiddag. Det går som det går.

Under nämnda förmiddagsjogg försökte jag hålla mig till pulszon 2. Har ju möjlighet till den kollen nu, med hjälp av min nya leksak. Men att hålla sig inom det intervallet var svårare än jag trodde. Tyckte knappt jag hade styrfart och det kändes nästan skämmigt att inte springa i sin invanda "naturliga" takt. Får väl försöka ta igen skadan i eftermiddag.

För övrigt tycks våren nu vara här på allvar, vilket gör det mer spännande att välja träningsrundor. Att vada fram i smältvatten och issörja är ingen höjdare så jag siktar nog mest in mig på väl trafikerade landsvägar den närmaste tiden.

Är man asfaltnötare så är man!

Mitt bräckliga jag

Människan är i sanning ett bräckligt käril. Åtminstone om jag får tala för mig själv. För en dryg månad sedan avstod jag stolt från köpet av en pulsklocka och såg fram emot oändligt sköna träningsrundor helt befriade från teknik och prestationskrav.

I veckan svalde jag stoltheten och tog förnyad kontakt med månglaren. Efter en kort förhandling, där utgången redan var given, kan jag nu sälla mig till den växande skaran av statistiknördar, som mer eller mindre tvångsmässigt kartlägger sina pulsslag och träningsrundor in i minsta detalj.

Första uppdraget för den nyanskaffade klenoden blev att reda ut ägarens maxpuls. Följde instruktionerna på marathon.se, vilket så småningom resulterade i nedanstående vackra diagram. Tänker återupprepa testet efter någon vecka, eftersom jag tror att jag kan pressa kroppen ännu några snäpp.


Söndagens långpass blev en härlig och solig tur som började längs en lågt trafikerad byaväg. På 14 sprungna kilometrar mötte jag bara två bilar och blev omkörd av en. Nackdelen var isknölarna och den vattniga modden. Temperaturen höll sig några grader över nollan.

På hemvägen valde jag ett bättre väglag. Men nackdelen här var den intensiva trafiken. Undrar hur många miljoner cancerogena partiklar jag hann dra i mig? Tror inte att min nya klocka håller koll på sådana bagateller.

Hemma igen kunde jag konstatera att passet blev 28,13 kilometer långt och att snittempot legat på 5.36. Kanske inte så snabbt, men fullt acceptabelt med tanke på issörjan under passets första halva.

Veckans sammanlagda distans blev 82 kilometer. Så långt har jag inte sprungit på en vecka sedan jag skadade hälsenan förra våren. Det gäller att försöka navigera rätt på vårvintervägarna så eländet inte upprepar sig.

Vad hände?

Mitt under gårdagens distanspass högg det till i vänster vad och jag fick omgående växla ned till gående. Efter att ha gått några steg försvann smärtan och jag kunde fortsätta mitt avbrutna pass.

Hade så när glömt det hela, men blev på nytt påmind när jag på kvällen reste mig från TV-soffan. Hela vaden kändes stel och och konstig och det gjorde ont att hasa sig över golvet. Gjorde en akutbeställning hos min talangfulla hustru som knådade mitt onda efter konstens alla regler.

När jag haltade upp ur sängen i morse, så var första beslutet att avstå ifrån en planerad morgonjogg. Efter några turer mellan köksbordet och kaffebryggaren kändes vaden något mjukare och jag beslöt att trotsa makterna och ge mig i kast med ett antal kortintervaller. Dock förflyttade jag övningarna från en utsedd sträcka torr, hård asfalt till en moddig och mjuk rakbana för travhästar (sic!).

Vågade inte ta i för fullt, men vaden höll sig lugn och det kändes nästan som att ha vunnit på bingo när jag oskadd och smärtfri kunde jogga hemåt igen.

Nu återstår att se vad som händer om jag soffar till mig även denna kväll. Kanske borde jag avstå från detta och i stället ge mig ut på en stärkande kvällsjogg? Och fortfarande undrar jag - VAD hände därute igår, egentligen?

"Kiss this!"

Startade tisdagen med lätt morgonjogg i lätt snöyra. På dagen tilltog snöandet, varför löpbandet blev ett självklart val när huvudpasset skulle genomföras. Trots att skator och kråkor nu börjat bråka på allvar om sina revir framkallade snöfallet ett tillfälligt avbrott i min desperata spaning efter vårtecken.

Värmde upp i makligt sexminuterstempo. På fötterna mina nyinköpta Saucony. "Kiss this!" kan man läsa på sulan under hälen. Uppmaningen lär rikta sig till alla man springer förbi.

Tyvärr fanns ingen på löpbandet att springa förbi så jag fick tävla mot mig själv i stället. Tryckte gradvis upp farten till 4.36-tempo. Tog en kort ståvila efter fyra kilometer och fortsatte sedan ytterligare fyra. Den sista kilometern ökade jag farten till 4.26. Ett par kilometers avrundning fick fullborda passet. Dagens skörd blev 19 k, morgonpasset inräknat.

Allt kändes kontrollerat och bra. Det enda som irriterade något var ljudet från skosulorna. Då och då tjöt det till ungefär som ljudet från däcken på en bil som kör för fort i ett snävt parkeringshus. Antingen berodde ljudet på min ovana med skorna eller också betyder "kiss this" helt enkelt att sulorna är konstruerade för ett kärleksfullt förhållande till underlaget?

Eftersom snöfallet nästan gett med sig genomförde jag dagens distans utomhus och i mina gamla Asics. Drog inga tjutare. Bara vanliga skvättsteg i det moddiga underlaget.

Återhämtad

Kloka och erfarna löpare talar ofta om hur viktigt det är att låta kroppen återhämta sig. Under den gångna veckan har jag försökt praktisera den teorin. Fast jag måst erkänna att det känns lite futtigt att bara ha avverkat 48 k. Det positiva är att småskavankerna tycks ha lämnat kroppen och att löpsuget är starkt inför nästa veckas utmaningar.

Min högsta önskan just nu är att ett rejält blidväder ska tina upp och torka vägbanorna. Underlaget är fortfarande så pass nyckfullt att träningspassen mer blir en övning i att undvika fall än någonting annat. Det känns lite som bortkastad tid att inte kunna fokusera fullt ut på löpningen.

Kommande vecka ska jag försöka köra en eller annan lätt morgonjogg. Det är ett bra sätt att väcka kroppen och ett bra komplement till det normala träningsprogrammet. Ska även försöka simma några längder.

Lite tuffare blir det, men det ser jag fram emot. Det är så sant som det är sagt: Rastar man så rostar man!

Svårt vara klimatsmart

Förra året tog vi tåget när det var dags för Stockholm marathon. 4000 kronor för två tur- och returbiljetter, en till mig själv och en till min trognaste supporter. Vi mumlade något om ockerpriser, men kände oss oerhört klimatsmarta.

Sju och tretti skulle tåget vara framme. I verkligheten var klockan elva när vi äntligen gled in på Centralen. Lyxfrukosten som vi hade bokat på Royal Viking och som skulle ha avnjutits i lugn och ro fick vi istället kasta i oss med andan i halsen. Jag skulle ju hinna till ÖIP, köa för nummerlappen, byta om och ta mig till startfållan innan klockan fjorton. Uppladdningen inför loppet blev väl inte den bästa men jag hann i alla fall till start.

Erfarenheten har gjort mig tveksam till att ta tåget. Och att SJ efter min förra resa övertagit ansvaret för norrlandstrafiken har inte gjort mig mindre tveksam. Förseningarna har tilltagit. Det är tydligen ingen hejd på oförutsedda händelser som drabbar just SJ?

Men nu är det ju så att SJ är en av Stockholm marathons samarbetspartners. Företaget erbjuder generöst 20% rabatt på resor i 2:a klass. Och vem vill inte åka med på den vagnen?

Till saken hör att ska man resa från övre Norrland, så vill man naturligtvis åka sovvagn eller liggvagn. Men det tycker inte SJ. Vad som erbjuds är sittplats, först med buss till Sundsvall och därefter vidare med tåg. Tio timmars sittande uppladdning är alltså vad SJ anser passar oss marathonlöpande norrlänningar. Och trots den generösa rabatten förmår man ändå inte konkurrera med inrikesflygets priser.

Nattåg i sovkupé går visserligen boka till ordinarie pris, men då får man hosta upp med ytterligare ett antal hundralappar. Hur jag än vrider och vänder på problemet, framstår det som allt mer korkat att ta tåget.

Så i år flyger vi. Vi betalar 2000 spänn för två tur- och returbiljetter! Visserligen tillkommer kostnaden för flygbussen, men ändå...

Överallt pratas det och skrivs om hur viktigt det är att vara klimatsmart. Ur den synpunkten har vi naturligtvis gjort ett uselt val. Men hur kommer det sig att valet är möjligt? Hur kommer det sig att tåget inte förmår konkurrera med flyget?

Och hur kommer det sig att Stockholm marathons presentatör SJ så tydligt dissar oss norrlänningar samtidigt som man fjäskar med specialevent för sörlänningarna?

Bortom isdimmorna

En grå och fuktig dimma har lagt sig över nejden. När fukten möter tjälen i marken bildas en våt ishinna i vägbanans hjulspår. Vägrenen är moddig, men under modden förrädisk, hård och knölig. Dagens tempolopp över 15 kilometer blir därför en högst medioker distanslöpning med full fokus på att undvika vrickningar och fall. Snittiden ligger kring 5.40, vilket är en prestation med tanke på omständigheterna.

Det positiva är att tisdagens obehagliga känningar i vrister och lår har mattats av. Känner idag bara svaga stickningarna i min högra fotled. Pirret i baklåret fortsätter dock, men det gör inte ont och nu har jag börjat vänja mig. Det känns ungefär som om en del av lårmuskeln har lossnat och ligger under skinnet och hoppar när jag springer. Men masserar jag området med handen känns allt som det ska. Förmodligen rör det sig bara om en stackars överansträngd nerv som börjat hallucinera.

Med mindre än tre månader kvar till Stockholm marathon är det väl nu också hög tid för alla nojor och fobier att ta plats på scenen. Har hittills lyckats undvika flunsan och vinterkräksjukan vilket gör att jag betraktar varje medmänniska som en potentiell smittbärare. Och eftersom mars månad har infunnit sig sneglar jag numera också misstänksamt efter al och sälg. Dessa osympatiska vegetabilier som varje vår brukar ge mig rinnande ögon och nysattacker när jag dragit i mig för mycket luft. Ibland inbillar jag mig att en svårare allergi vore lättare att handskas med eftersom den sannolikt vore svårare att ignorera.

Men allt detta får man ta så länge våren slår följe med nojorna. Och någonstans bortom isdimmorna gömmer hon sig.

Vårvintergnäll

Fortsätter lite på mina klagovisor. Gårdagens backlöpning gav visserligen ett lugnande besked vad gäller ljumske och lår. Men när jag vaknade i morse hade jag ont i högra foten i stället. En stickande smärta strax under fotknölen. Ingen svullnad. "Bara" ont och en tendens till låsning när jag rör på mig. Drog direkt till gymmet för en dos standardterapi, det vill säga cykling, simning och bastu.

Gårdagen inleddes annars med ett besök på löplabbet i grannkommunen. Våra lokala sportaffärer är inte alltid så välsorterade och vill man pröva nåt speciellt är det bara att slänga sig i bilen och korsa kommungränsen. I det här fallet hade jag länge suktat efter att få provspringa Nike´s Luna Racer och nu var det dags.

Tyvärr blev skorna en besvikelse. Det silikonliknande materialet i sulorna hade samma dämpande effekt som en dåligt pumpad boll. Fötterna sjönk ner i sulan och upphävde all svikt. Så vad gör man efter att ha kört tretton mil alldeles i onödan? Jo, man köper ett par Saucony istället. Till ordinarie pris. Ett exakt likadant par som man kunde ha hittat till extrapris i vilken sportbutik som helst på hemmaplan.

Att odla sina fördomar om ortens köpmän är inte alltid gratis.

För övrigt längtar jag just nu till fjällen. Kanske mest för vädrets skull. Här vid kusten är det grått och mulet, men längre västerut lär det vara soligt värre. Men tyvärr vet jag att i samma stund som jag packar skidorna och ger mig iväg så blir det väderomslag.

Ibland är livet precis som att närma sig kassorna på ICA. Hur man än väljer och vrakar så ställer man sig alltid i fel kö.

Spruckna tår och pirrande lår

Torsdagens fartlek var veckans höjdarpass. Sprang korta fartbitar varvade med några sekunders återhämtningsjogg. Hur kul som helst! Hade gärna fortsatt längre än 8 kilometer om inte höger baklår hade börjat pirra.

Om det var flyt i fartleken var lördagens distans desto segare. Pirret i baklåret kändes av och nu smärtade även framsidan av låret. Fick dessutom lättare känningar i vänstra vaden ned mot hälsenan.

Var lite orolig inför dagens långpass, men startade ändå optimistiskt. Allt kändes bra i ungefär 16 k. Då började baklåret på nytt göra sig påmint samtidigt som känningarna på framsidan återkom. Fick även ont i ljumsken. Att kliva av långt ute på vischan var inte att tänka på. Däremot fick jag dra ned på tempot ganska rejält. Landade så småningom efter 26 k på snittiden 5.40.

Vid hemkomsten kunde jag konstatera en sprucken lilltå och ett begynnande nageltrång. När jag låter efterklokheten tala säger den att jag kanske skulle gett tusan i onsdagens femtimmarspass med snöspaden. Samtliga känningar under under dagens runda kan nog härledas till den övningen.

I morgon blir det löpvila och fotvård. En dag för återhämtning!