Kortdistans med spade

Började fettisdagen med fem kilometers morgonjogg. Hann nästan runt innan kroppen vaknade. Efter en tidig lunch var det dags för dagens andra pass - intervaller. Sex tusingar med tillbehör gav ytterligare tolv kilometer. På eftermiddagen blev det kortdistans med snöspade. Avverkade 200 meter på två timmar. Snödjupet varierade, men snittet låg kring 100 cm.


Joo, jag vet att det finns traktorer, men vi plogar inte stugområdet förrän till Påsk. Bland annat på grund av inbrottsrisken.

På kvällen var det semmelfest med barn och barnbarn. Tryckte i mig ett par gräddbullar med gott samvete.

Fortsatte spadracet i morse. Det tog mig fem timmar att skotta en stig fram till stugan och rensa altanen. Två mackor och fyra koppar kaffe räckte inte som bränsle, så de sista spadtagen blev aningen darriga. Nu återstår bara att ta itu med alla tak: Stugan, sovstugan, garaget, lilla förrådet, reservdasset och vedskjulet… Med största sannolikhet överkurs, men med den här vintern vet man inte. Rätt vad det är får vi en halv meter blötsnö som bonus.



Orkade inte dagens runda förrän jag ätit middag och vilat ett par timmar. Men sedan bar det iväg. Det blev tolv kilometer i slow motion. Dock var kvällen ljuvligt gnistrande och benstommen förvånansvärt hel.

I morgon är en annan dag. Låt oss hoppas den blir lika stärkande!

Har en plan...

Söndagens långpass blev inte den njutning jag sett fram emot. Blygsamma 5 minusgrader lockade mig att dra iväg alldeles för tunt klädd. Tänk att man aldrig lär sig! Kraftig vind och ymnigt snöfall gjorde det dessutom svårt att navigera rätt längs landsvägens isknölar. Till detta ska fogas att minnet av den trevliga lördagskvällen så här dags på förmiddagen hade övergått i den nyktra eftertankens kranka blekhet.

Efter att ha fullgjort min plikt, duschat och avfrostat mina frusna lemmar ägnade jag en stund åt statistik. Eftersom förra säsongens noteringar försvann vid en datorkrasch fanns bara två år gamla siffror att jämföra med. Upptäckte att jag hittills toppat dessa med 153 kilometrar.

För mig har de bokförda säsongerna alltid startat i december och avslutats i maj. Juni-november har varit befriande statistikfria. Jag skriver befriande, eftersom jag i grunden tycker att det är besvärligt att plita ner alla träningsrundor. Kan dock hålla med om att det känns uppmuntrande när jag ser att antalet kilometrar har blivit fler.

Min plan för resten av säsongen är att försöka lägga in ett eller ett par extra rundor under tidiga morgnar. Nu när den värsta kylan har släppt ska det väl vara möjligt. Och allt eftersom jordvinkeln ändrar lutning ska det väl även vara möjligt att då och då få solen som löparkompis.

Hotfulla moln

Känner att jag tjatat nog om kylan. Vill bara säga att den håller i sig och att luftrören börjar protestera.

Häromdagen när jag promenerade till bilfirman för att kvittera ut min japan såg jag ett svampmoln vid horisonten. Det var ingen atomexplosion, men väl värmeverket som tuffade för högtryck. Såg senare i tidningen att räddningstjänsten blivit nedringd av oroliga människor som tyckte att molnet såg nukleärt ut.

Hotfulla moln dyker väl då och då upp även i träningssammanhang. Förra våren, i mars, tvingades jag till ett sex veckor långt träningsuppehåll. Först var det vänster hälsena som blev inflammerad. Löpförbudet skapade överloppsenergi och fick mig att ta itu med en förvuxen björk på tomten. Under arbetet med björken föll jag illa och skadade ryggen.

Den 23 april skrev min läkare ut följande intyg: "...har ett inflammatoriskt tillstånd i lumbalrygg samt glutesmuskulaturen höger sida och har också en hälseneinflammation, varför det är medicinskt klart olämpligt att delta i Stockholm Marathon..."

Sex veckor senare var jag i mitt livs form och slog personligt rekord på maran. Vad vill jag nu säga med detta? Jo, hotfulla moln försvinner - ibland fortare än man anar.

Till helgen släpper kylan enligt meteorologerna. Luftrören kan andas ut och värmeverket kan uppföra sig normalt igen. Vilket härligt långpass det ska bli!

I väntan på takdropp

Vintern slog nya köldrekord i natt. Det är säkert sista rycket. Förr än vi anar tittar snödropparna upp igen.

Rånarluvan har kommit väl till pass de senaste dagarna. Ändå har jag förfrusit nästippen. Luften måste ju in någonstans och kyleffekten är omvittnat effektiv.

Efter att ha konsulterat termometern knöt jag en halsduk om näsan och cyklade iväg till gymmet. Det blev 3+6+3 km på löpbandet, varav de 6 i ett för mig hyfsat tempo (4.37). Ingen podmusik den här gången, vilket gjorde det lättare att hålla rätt steglängd. Tror faktiskt att jag vågar speeda upp bandet en aning nästa gång.

Har aldrig reflekterat så mycket över steglängd när jag springer på vägrenen. Kanske löpbandet tvingar fram ett effektivare löpsteg? I vart fall kändes det ganska bekvämt när jag fick till den rätta rytmen.

Efteråt tog jag ett seriöst nappatag med muskelmaskinerna. Låg belastning och täta repetitioner. Vill ju inte dra på mig onödiga muskler. Avslutade med 50 längder i bassängen.

När jag cyklade hem igen var solen varm och temperaturen hade stigit 10 grader. Min röda nästipp klarade sig utan halsduk. Snart är takdroppet här.

Pillerbojkott

Det finns åtminstone två anledningar till varför jag springer. Kroppen mår bra och själen. På mina rundor träffar jag många som upptäckt samma sak. Gående, med eller utan stavar. Löpande, med eller utan senaste outfit. Cyklande, med eller utan kolfiberram och 24 växlar. Det lyser i ögonen på många man möter. Att röra sig är att må bra.

I bakhuvudet finns väl också en förhoppning att träningstimmarna ska ge någon sorts utdelning på sikt. Att välbefinnandet och orken ska hänga med en bit upp i åren. Att kroppen ska kunna stå emot förfallet något eller några extra år. Jag tror att jag delar den förhoppningen med många andra.

Och kanske är det just därför genvägsindustrin är så framgångsrik. Ska man tro reklamen så ger en eller två kapslar per dag eller ett piller näst intill ett evigt liv. Så jäkla onödigt att slösa bort sin tid på löprundor!

Måste erkänna att jag en eller annan gång har fallit till föga och köpt vitaminpiller. Men den senaste burken står halvfull och oanvänd sedan i höstas. Jag tror att det var då jag läste en artikel om att vitamintillskott inte har någon påvisbar positiv effekt och att preparaten till och med påskyndar förkalkningen av blodkärlen. Visserligen gällde undersökningen postmenopausala kvinnor (vilket ord!), men ingenting talar väl för att nyttan skulle vara nämnvärt större hos resten av mänskligheten?

Och anar jag inte svagt att min pillerbojkott redan håller på att ge resultat? Minns ingen vinter då jag varit så fri från krämpor som nu. Det kan väl aldrig vara så illa att jag behöver ett preparat som stärker minnet?

När plikten kallar

Bilen sägs vara ett nödvändigt ont här uppe i norr. Efter torsdagens haveri ägnade jag således en stor del av fredagen åt att söka en ersättare till SVIKAREN. Bilförsäljarna bugade, svassade och log förbindligt. Här hade man en desperado på kroken.

Springer gärna runt och jämför priser på småsaker, men har svårt att dra viktiga beslut i långbänk. Det är väl sådant som kallas att sila mygg och svälja kameler. Vid fjortontiden hade jag svalt kamelen. Cyklade sedan hem och tog itu med torsdagens intervaller i backe. ERSÄTTAREN, en liten japan, levereras på tisdag. Anade jag undermedvetet någonting sånt här när jag för en tid sedan avstod från garminaffären? Hur som helst, nu kan i alla fall ingen påstå annat än att jag gjort min plikt mot landets BNP.

I lördags var det dags att bärga SVIKAREN från haveriplatsen i Vilda Västern. Inte helt lätt att sitta i en igenfrusen bil och försöka hålla bogserlinan sträckt när varken bromsar eller styrning fungerar. Men allt gick bra och solen var bussig nog att hålla imman från vindrutan. Nu får haveristen stå och skämmas ett tag medan jag funderar över lämpligt straff.

Inspirerad av Helena Jonssons strålande insats i skidskytte gick dagens långpass som en dans. Sprang först 6 kilometer och gjorde min plikt hos mannen med snöskottningsförbud. Fortsatte sedan på en 19 kilometersrunda. Konstaterade efteråt att jag skrapat ihop 71 kilometer under veckan utan att känna mig ett dugg sliten.

Ångrar inte mitt bilköp, men undrar stilla om det var så förbaskat nödvändigt. Med två raska ben tar man sig ju fram ändå.

Fredag den 13:e

Hoppade över gårdagens långa backe. Att fira en 87-åring kommer före. Vem vet hur länge man har dom kvar?

Bilen morrade och tjöt. Efter två mil tändes en lampa som indikerade fel på bromsarna. En mil senare slutade fanskapet ladda. Servostyrningen försvann. 29 minusgrader. Vi tog oss precis till macken i Boliden. Öppnade huven och konstaterade att transmissionspaketet lämnat in. Gick in på macken och kollade busstiderna. Morgonens buss mot Staan skulle gå om exakt 5 minuter. Hur tur kan man ha, i oturen?

Hemma igen. Ringde runt till biluthyrningsfirmorna. Sökte en liten, billig. Tyvärr, melodifestival, you know. Allt på fyra hjul är uthyrt. Fick slutligen napp. En stor, dyr.

Två timmar senare var vi framme. Kaffet smakade bra och födelsedagstårtan. Och 87-åringen strålade av lycka. Och bilturen till och från kändes ståndsmässig.

Idag läser jag bilannonser till morgonkaffet. Hoppar över alla sidor om melodifestivalen och försöker blunda för att Foppa sänkte AIK. Det är 18 grader kallt och fredag den 13:e.

Kärlek och kompetens

I morse visade kvicksilvrets digitala variant -22.2º. Skor i all ära, men under sådana omständigheter är det andra detaljer i en nordbos löparutrustning som hamnar i fokus.

Har redan avhandlat mitt förhållande till rånarluvan. Den är ett nödvändigt ont för en stackare som är född med alltför tunt skinn på näsan.

Har aldrig behövt stoppa en värmeväxlare i munnen. Tydligen är ”skinnet” i lungorna i bättre skick. Och detta trots att jag en gång var storkonsument av Gula Blend.

Grenen är ett känsligt kapitel, särskilt i frisk vind, men det är inte särskilt svårt att skydda sig med ett extra lager i mellanregionen.

Händerna är ett bekymmer. I mitt fall stänger kroppen inte sällan av cirkulationen mot slutet av ett långpass. Jag förstår marathonlöpare som springer i operahandskar som når under armhålorna.

I vinter har jag ibland sprungit med fårskinnsfodrade tumhandskar och innervantar i fleecematerial. En dålig kombination. Fleecen blir iskall efter några kilometer.

Klagade i söndags för hustrun över mina frusna händer. Två kvällar senare hade hon löst problemet, framför teven, med ett garnnystan och ett par sticknålar. Vilken underbar kombination av split vision, kompetens och kärlek!

Så nu gör jag tummen upp för gammaldags hederliga yllevantar. Med dessa instoppade i mina fårskinnsfodrade tumhandskar känns ingen köldgräns för låg att passera.

Fast food

Började dagen före frukost med snöröjning hos en bekant med skottningsförbud. Kombinerade uppdraget med en lätt morgonjogg. Belöningen kom när gryningen övergick i en alldeles betagande och rosaskimrande morgon. Synd att inte kameran fick följa med.

Väl hemma igen kom hungern. Jag har läst att Szalkai springer rundor på 27 kilometer före frukost. Skulle kanske kunna kopiera bedriften under pistolhot, men knappast frivilligt.

Har ett par gånger fastnat i väggen på grund av näringsbrist. Det finns trevligare upplevelser, därför är jag noga med att ladda depåerna inför ett långpass. Så här på våren när passen börjar blir längre brukar jag också förse mig med någon sorts färdkost,

Wienerbröd är förträfflig färdkost för en löpare. Fick tipset i Runner´s World för några år sedan. Har även provat dieten under ett par marathonlopp. "Kolla gubben", skrek man när jag tuggade mig fram på Valhallavägen. Fungerar alldeles utmärkt, men jag gillar inte kladdet och flagorna har en tendens att hamna i fel strupe under häftig inandning.

I vår tänker jag i stället prova torkade äpplen. Fast inte vilka äpplen som helst. I skafferiet ligger nämligen en stor plastlåda fylld med alldeles obesprutade och alldeles egenhändigt torkade äpplen från den alldeles egna trädgården. Den här lådan ska bli mitt nya hemliga vapen i kampen om sekunderna. Nåde den som skvallrar!

Snälla, snälla...

Termometern fastfrusen på sexton minus. Frisk nordostlig vind. Ymnigt snöfall. Det var aldrig tal om att avstå dagens långpass, däremot en del funderingar kring var och hur. I mina trakter hjälper det inte att ha en bussbiljett i fickan om det skiter sig. Bussen kommer ändå inte förrän i morgon.

Bestämmer mig för långa brorundan till att börja med. Ett extra yllelager närmast kroppen och rånarluva på. Inser ganska snart att det blir genomgående snöpulsning. Inte en levande själ längs landsvägen, men gott om traktorer i rörelse. Bor man i en by längs landsvägen, så måste man nog ha traktor.

Yllestället aningen för varmt i medvinden och så småningom aningen för kallt när motvinden får fritt spelrum på andra sidan bron. Snön, kylan och den förrädiska vindeffekten får ögonfransarna att börja klibba. Drivsnön tvingar mig att springa alldeles för långt in på vägen. Hoppar som en kanin in mot plogkanten så fort jag anar en bilmotor i ryggen.

Omständigheterna sporrar. Det är en fantastisk känsla att allt ändå fungerar. Att JAG fungerar. Enda bekymret är underlaget. Isknölarna under snötäcket ligger dolda och varje steg innebär en potentiell vrickning. Att napparna till mina perfectaflaskor fryser ihop gör mindre. Jag vänder ryggen mot vinden och öppnar skruvkorken.

Närmar mig träbron och en möjlighet att bryta av, men fortsätter rakt fram. Passerar nästa bro lika ståndaktigt. Vid den tredje bron är jag helt enkelt tvungen att svänga om inte långpasset ska bli en hel mara. Konstaterar vid hemkomsten att rånarluvan frusit till pansar. Men den har fyllt sin funktion och räddat min näsa från förfrysning. 25 förvånansvärt lättsamma kilometrar trots allt. Och fotlederna känns hela.

Och, ja… Jag såg det upphaussade jippot från Göteborg i går kväll. Försöker bättra på min allmänbildning. Den enda artist som förmådde tränga igenom rutan var den främmande fågeln. Fråga mig inte varför.

Men snälla, snälla, snälla… Nu räcker snön, och blir över!

Kraft gånger väg

Börjar dagen med två timmars styrketräning med betoning på mage, rygg. Core, kan det kanske kallas, men själv använder jag fortfarande begreppet snöskottning.

Cirka 40 centimeter plus vallen som plogbilen lagt upp gånger 50 kvadratmeter. Det blir ungefär 20 kubikmeter som ska över gatan och upp på plogkanten på andra sidan. Det går förvånansvärt bra med hjälp av gammal beprövad teknik. Kraft gånger väg är principen. I mitt fall blir det inte så mycket kraft. Alltså desto längre väg. Jag känner mig som en egyptisk pyramidbyggare där jag styr snösläden uppför den provisoriska rampen.

När kubikmetrarna är flyttade har det mesta av löpsuget runnit av mig, men jag byter ändå om och tar itu med gårdagens överhoppade intervaller i backe. Drygt sexton grader minus och nära tio meter i sekunden gör att maskineriet känns trögt, men vad gör man inte för konsten? Väl framme i backen träffar jag ett par, vars snöskoter havererat. De väntar på bärgning och är blåfrusna. Jag skattar mig lycklig som bara har mig själv att hålla reda på.

Efteråt smakar kaffet ljuvligt och skinkmackan lägger sig som en smäck i det rådbråkade mellanpartiet. Tror att det ymniga snöandet tyder på en tidig vår. Den här sortens paniknederbörd brukar normalt infinna sig i mars-april.

Fast en dag som denna känns ändå vårbruket avlägset.

Energi och politik

Dagens intervaller i backe inställda på grund av snöstorm. Vad gör man när man får överloppsenergi? Jo, man kastar sig över Maud Olofsson och kärnkraftsfrågan.

Är gammal nog att minnas hennes företrädares klassiska yttrande 1976. Så här sa han med darr på stämman: ”Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore bredd att dagtinga med min övertygelse”.

Vilken övertygelse Maud Olofsson har är svårt att veta. Hon får mycket tevetid, men har för den skull inte särskilt lätt att kommunicera det hon står för. En sak är säker, hon åtrår en fortsatt statsrådspost mycket starkt. En minst lika säker sak är att många centerpartister just nu sliter sig i håret.

Men hur säker kärnkraften är, är fortfarande svårt att veta. Den är måhända överlägsen andra energislag i vissa avseenden, men frågan är om överlägsenheten sträcker sig längre än till nästa terrorattack eller härdsmälta.

Själv tycker jag genuint illa om kärnkraft sedan den natten jag tältade i nordvästra England i närheten av Sellafield och drabbades av akut håravfall. Jag sa nej 1980 och jag säger fortfarande nej. Och jag skickar gärna Maud Olofsson på permanent tältsemester. För mina barns och barnbarns skull.

Norrlands Akvavit

Ett tag kändes det som om våren var på väg, men nu är ordningen återställd. Snön vräker ned och temperaturen sjunker. Snöskottningen kan vänta. Tänder i stället en brasa och tar itu med Norrlands Akvavit, den där boken av Torgny Lindgren som ligger oläst. Den berör samma trista tema som gårdagskvällens Uppdrag granskning, glesbygdens avfolkning.

Det går just nu illa för hela Sverige. Men lika illa som det redan gått för halva Sverige lär det nog aldrig gå. Att det fortfarande finns en och annan gammal sjuk eller döende kvar att vårda i Norrlands inland är inte tillräckligt. Snart nog har även den försörjningsmöjligheten gått medborgarna i Inreliden ur händerna.

Glesbygden saknar idag värde. För sin lön skulle volvochefen Leif Johansson kunna köpa en by om dagen. Trehundrasextiofem byar om året! Han skulle förstås inte ens tänka tanken. Ändå är det skogen, malmen och vattenkraften från de här byarna som ytterst ligger till grund för hans ofattbara köpkraft.

Och paradoxalt nog är det de här ofattbart stora tillgångarna som ger oss förutsättningar att lyfta vårt land ur krisen. Hade vi inte haft denna Inrelidens församlingskassa att spendera skulle Leif Johanssons och allas våra pengar bara vara papperslappar.

Och när krisen väl är över och den sista medlemmen i Inrelidens församling dragit sin sista suck kan vi andra i lugn och ro fortsätta att snylta på församlingskassan. För med synden är det ju precis som bokens huvudperson, Olof Helmersson, säger i sitt slutord: Utbudet vid kusten eller i södra Sverige är mycket större.

Eufori på väg

Någonting hände på gårdagens runda. Befriad från pulsband och gps-teknik fick jag tid att fokusera på löpsteg och hållning.

Sträckte på mig och sköt fram höftpartiet. Tänjde på varje steg och försökte skjuta ifrån ordentligt. Andades med magen.

Dagsmeja och dubbdäck hade breddat hjulspåren och sopat bort is och snö. Ren och torr asfalt. Maximal friktion och gles trafik. Andades lätt. Kände mig som en Haile Gebrselassie på väg mot målsnöret.

Objektivt sett samma långsamma dåre som vanligt längs väg 814, men herregud, känslan…

Att den ena rundan inte är den andra lik är kanske en del löpningens tjusning. Ibland går man ner sig i hälsprickor och sura strumpor. Ibland bor man granne med himmelriket. Gårdagens lätta distans var fylld av det senare.

Besserwissermorgon

Hade så när köpt den där pulsklockan med gps-funktion i går, men tackade nej på upploppet.

Jodå, måste erkänna att det svider lite. Den innehöll allt som jag under några dagar trodde att jag behövde. Saligprisningen nådde sitt crescendo när jag efter initierade tips till och med kunde beskåda mina träningsrundor på Google Earth.

Och skälet? Ärlighet lönar sig i längden så det var nog främst priset. Jag hade komponerat ett paket med prylar som jag ville ha och till slut var det bara 300 kronor som skiljde oss åt i förhandlingen. Och där tog det stopp.

Läser en TT-artikel i morgontidningen om hur kända idrottsmänniskor försöker förmå oss att äta konserverad gröt och tomma kolhydrater. Jag skulle förstås göra samma sak om jag hade haft ett namn att sälja, men just nu känner jag mig i stället duktig för att ha avstått en eftertraktad Garmin och för att ha lyckats slingra mig ur det inbillade behovets försåtliga fångstarmar.

Bläddrar vidare och läser en recension av boken "Skräp" som är skriven av en 32-årig tvåbarnsfar som inte bara funderat över vår ökade prylkonsumtion utan även följt prylarnas väg från montern i gallerian till soptippen i Ghana. Känner mig dubbelt duktig för att jag förmått mig själv att avstå från ett stycke onödig överflödskonsumtion.

Hämtar därefter mina nötta träningskläder från tvättstugan. Ger mig ut på dagens distanspass i en alldeles nytvättad kostym och med en alldeles fläckfri själ.

Premiär

En av vårvinterns höjdpunkter är att få springa första långpasset till eller från stugan. Idag blev det från. Vädret fullkomligt strålande. Absolut klarblå himmel och cirka 6 minusgrader. Solvinkeln fortfarande låg, men höjer sig nu märkbart varje vecka.

Stugområdet är obebott vintertid, men så snart solen tittar fram vittnar spåren i snön om att haren inte längre är ensam om sitt revir. Vinden ligger på från fjärden och det hinner bli rejält kallt innan inspektionsrundan är över. Som tur var hittar jag ett par extra strumpor i stugan. Inser att mina sommartunna Seger inte klarar att hålla kylan stången.

Vägen ut till vårt stugområde är inte så välplogad så jag får tassa försiktigt den första halvmilen. Det gör ingenting - jag har i förväg bestämt att ta det lugnt och bara njuta. Väl framme i Byn-där-alla-hälsar blir underlaget bättre, men den generösa solen ser nu till att det blir rejält halt istället. Jag känner hur jag spänner ut klorna för att inte halka.

På den öppna slätten friskar vinden i, men det är bara skönt för nu har jag fått tillbaka värmen. Framme vid bonden med Astrid-Lindgren-korna svänger jag vänster och springer nu parallellt med E4:an. Efter 12 km korsar jag E4:an, gör en sväng nära Trikeflygfältet och passerar Hedvigsstad i en blink.

Nu följer en slakmota på nästan 3 kilometer innan det bär utför igen. Efter ytterligare några upp- och nedförsbackar är jag plötsligt framme vid den gamla avrättningsplatsen. Det var förresten här som pigan såg Ryssen komma i maj för exakt 200 år sedan.

Nu är det bara ett par kilometer kvar till en efterlägtad dusch. Konstaterar att min lånade Garmin mätt upp 25,11 km, att snittempot varit 6:05 och att snittpulsen legat på 135 slag/min. Jag är hungrig som en varg och undra på det. Det är 6 timmar sedan jag åt frukost och jag har bränt 1718 kalorier på min premiärtur.