En testpilots betraktelser

Så har jag då genomfört två testpass med en lånad Garmin trehundrafemma. Är van att börja springa så snart jag stängt ytterdörren, men får nu snällt vänta på att klockan ska hitta sina satelliter. Det går lite sakta tycker jag, men å andra sidan skulle jag inte göra det snabbare själv.

Underverket känns lite tungt och klumpigt att ta på sig, men sitter förvånansvärt bra på handleden. Tydlig display och logisk manövrering. Knapparna är lite tröga eller också är det jag som är svag i nyporna. Fördelen är väl att inställningen inte ändras om man får en hostattack.

Pulsbandet sitter som det ska, fast kanske lite väl hårt. Enkelt att justera tills nästa gång. Jag har väl inte stort fler än tre hårstrån på bröstet men bandet luggar ändå en aning. Även det en justeringsfråga.

Lite läbbigt att se pulsen stiga när man tar i. Påminner om en ultraljudsundersökning av hjärtat som jag gjorde för ett par år sedan.

Det roliga börjar vid hemkomsten. Tempo, hastighet, höjd och puls presenteras i färgglada linjediagram. Och sträckan ligger fint inritad på en karta. Grad begriper jag mig inte riktigt på, men gissar att det är höjdförändringen i procent av den tillryggalagda sträckan? Någon kunnig som vill korrigera min gissning?

Intervallerna i backe gav något märkliga utslag. Jag återkommer till detta i en senare betraktelse. Just nu kretsar tankarna mest kring 405:an. Har fått ett hyfsat erbjudande på en sådan i ett ”paket” med en del andra varor. Synd bara, att det är så svårt att jämföra äpplen och päron.

Oh, my Garmin!

Jag måste bekänna en sak. Jag saknar pulsklocka. Jag har inte ens en GPS. Jo, jag har en som sitter i bilen och som kan användas både på sjön och i skogen. Men den är stor, klumpig och opraktisk att ha med på en löprunda.

Men så har jag då läst om Garmin. Så till den milda grad populär att varumärket har blivit synonymt med produktkategorin. Polar och Suunto finns inte. De kan slänga sina klockor i väggen.

Bekännelse nummer två är att jag är sugen. Jag har därför följt priserna ett tag. Ganska kraftigt ner under 2008, men nu uppåt igen. Rejält uppåt sista veckan. Man kan undra varför? Man kan också undra över varför Löplabbet eller Runner´s Store aldrig placerar sig på Pricerunner?

Har i veckan fått låna en Garmin. En 305:a. En vass sak som direkt avslöjade att min tiokilometersrunda faktiskt inte är längre än 9892 meter. Så jävla taskigt!

Men diagrammen i datorn efteråt är vackra. Kurvorna är som livet självt. De går upp och ner. Kul, men gör dom mig till en bättre löpare? Och för tretusen spänn kan jag ju i stället ta en restresa till solen. Tänk, att springa lättklädd mellan palmerna utan minsta tanke på tid eller position.

Så där går tankarna just nu. Innan jag gör mitt val ska apparaten hårdtestas. Sedan får vi se om även jag blir bekännelsetrogen eller om jag vänder mig till syndens boning ICA och köper en Topcom för 199 kr.

Hedrande utmaning

Känner mig hedrad av Bureborns utmaning. Har gjort mitt bästa trots att mitt tangentbord tycks vara på väg att ge upp. Here is the result of the Ordskavian brainstorm:

1. Vilken typ av löpare är du?
En som helst löper långt och länge. Känner något som liknar panik när jag tror att jag måste prestera på kortare sträckor.

2. Hur länge har du löpt?
Sedan våren 2004. Vi hade en friskvårdssatsning på jobbet. Den började i februari med ett fystest och avslutades i juni med ett dito. Jag ville inte ha sämre resultat andra gången.

3. Hur mycket löper du per vecka?
Just nu cirka 6 mil i veckan. Följer Szalkais goda råd under vintern och våren. Sommar och höst spontantränar jag och då blir det sällan mer än 4 mil.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?
Eftersom jag då och då springer till musik är mitt spontana svar 160 bpm vilket motsvarar ungefär lika många steg i minuten. Tar jag tid, vilket jag sällan gör, ligger mitt favorittempo just nu kring 5.30.

5. Vid vilken ålder började du springa?
Ja du...Den här friskvårdsgrejen startade våren jag fyllde 60. Jag hade omedvetet sparat mig tills dess och har därför fördelen av att disponera en, i det närmaste, helt outsliten kropp.

6. Vilka andra sporter utövar du regebundet?
Jag har börjat simma. Kör 50 längder ett par gånger i veckan, vilket sammanlagt blir 2400 meter om jag räknar rätt. I anslutning till simningen blir det i regel någon form av styrketräning. Cyklar gör jag så ofta jag kan, men inte som sport utan för att förflytta mig.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Ett par bra skor. Har känsliga fötter efter en idiotisk femmilamarsch en gång för länge sedan. Dessutom varmt på händerna. Resten är inte så noga, men gärna musik i öronsnäckorna.

8. Varför springer du?
Ska jag vara ärlig så vet jag inte. Men det beror säkert främst på upptäckten att jag mår bra av att springa. Jag är också nyfiken på hur bra jag kan bli utan att därför viga hela mitt liv åt att träna.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa?
Jag avstår inte gärna en fest, men det har nog hänt att jag tackat nej med en vit lögn för att inte spräcka mitt träningsschema.

10. Hur ofta köper du skor?
Byter träningsskor varje vår. Har laborerat en del med lite lättare skor att tävla i, vilket lett till en del felköp. Sammanlagt minst två, tre par om året.

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?
Strumpor köper jag ofta. Strumpor ska helst vara nya. I vart fall nytvättade. I övrigt blir det väl ett och annat impulsköp. Ibland också nödvändig förnyelse när grejorna börjar falla i trasor.

12. Var/hur handlar du utrustningen?
På någon av våra lokala sportaffärer. Vill se och prova det jag köper. Är särskilt besvärlig när jag köper skor. Hittar alla möjliga små fel och skavanker och tänjer ofta på min bytesrätt innan jag blir nöjd. Handlar ofta annat på nätet, men sällan kläder eller skor.

13. När föredrar du att springa?
Beror på årstid, väder och vind. Gärna vid femtiden en solig försommarmorgon. Helst i dagsljus när det är grinigt och kallt. Men gärna på kvällen eller natten vid klart väder och fullmåne.

14. Hur ofta tävlar du?
Några gånger per år brukar det bli.

15. Vilka distanser?
Mindre uppmärksammade lopp på fem eller tio kilometer samt minst ett marathonlopp per år. Gillar asfalt bättre än terräng.

16. Vilken är favoritdistansen?
Skulle ljuga om jag inte sa marathon. Gärna i trettio graders värme.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?
Nej, men däremot uppstår alltid rytmer i huvudet under ett längre pass. Och detta även om jag lämnar min spelare hemma. Rytmerna kan innehålla både begripliga eller obegripliga textsekvenser. Det här blir aldrig ensidigt för nästa gång är både rytmerna och texterna annorlunda. Kan det vara någon form av hjärnskakning?

18. Vad dricker du?
Vatten för det mesta. När långpassen blir över 25 kilometer blandar jag till lite Maxim Original. Är det riktigt varmt använder jag Hypotonic.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?
Springer för det mesta ensam. Grupp blir det vid högtidliga tillfällen och när jag känner att jag behöver lite ADL-träning.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Oftast med svart kaffe och några mackor. Men det är inte så kinkigt. Huvudsaken är att det blir någon slags näring.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Jag tycker illa om snabbhetsträning, men försöker ändå i syfte att utveckla min löpning. Känner mig duktigast när jag kör korta intervaller på en avskild plats. Slät mark eller backe spelar ingen roll.

22. Vart blir du oftast skadad?
Har haft tre olika skador. Första året och förra våren krånglade vänster hälsena. En vår fick jag några veckors knivont i högra låret när jag startade backträningen alltför optimistiskt. Och nu i höstas fick jag problem med vänster höft vid övergången till vinterväglag.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Fokuserar just nu på Stockholm marathon. Vill femårsjubilera på ett personbästa. Därefter för skojs skull: Medoc marathon. New York för att alla vill dit. Athen förstås. Men gärna också Paris, London, Berlin, Boston... Fast innerst inne - varför inte ett ultralopp?

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Saligt avlidne Per Wahlöö. Vi skulle springa hans och hans hustrus roman "Stockholm Marathon" och jag skulle under tiden fråga honom om hans förhållande till alla sentida inkarnationer av Martin Beck. Sedan skulle jag be honom skvallra lite om hur Einar Rönn har det med sin snuva så här på senvintern.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?
Gärna Anders Gärderud. Han skulle få berätta om vägen fram till OS-guldet 1976 och om hur han håller sig i form 2009.

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?
Som ung föreslår jag Haley Joel Osment. Han får gärna gestalta mig ungefär som han gjorde Trevor i filmen "Pay it forward". Som vuxen blir det nog Tom Hanks. En del av hans filmer, inte minst Forrest Gump, ligger nära hjärtat. Något annat än det troskyldigt naiva skulle göra mig orättvisa.

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar du?
"Pay it forward" på det här sättet uppfyller nog snart hela världen även om jag fuskar lite. Jag passar vidare till Gunnar vars blogg, Desertrunner, jag följt en tid. Jag är otroligt nyfiken på hur en Ultralöpare tänker och känner. Hoppas du antar utmaningen, Gunnar!

Engagera diafragman

Fick tid över att läsa Runner´s i helgen. Jag gillar tidningen. Inte främst för att den alltid har en ung, vacker och retuscherad flicka som omslagsbild utan för att den faktiskt innehåller många inspirerande artiklar.

Fast man ska nog inte ta allt som står där alltför bokstavligt. Försökte under söndagens långpass engagera diafragman i enlighet med tidningens artikel om hur man bör andas under ett lopp.

Startade med två-till-två-mönstret. Andades in under fotisättningen höger, vänster. Andades ut under vänster, höger. Det hela gick bra men oerhört sakta, så jag valde direkt att gå över till tre-till-tre (vänster fot, höger, vänster och därefter höger fot, vänster, höger). Kände hur väl diafragman skötte sig och hur duktig jag var i nästan hundra meter innan flåset plötsligt hoppade upp i höjd med nyckelbenet och i en frekvens som kändes direkt livshotande.

Slog övningen ur hågen och försökte återgå till min vanliga lunk. Det tog mig nästan hela rundan innan jag andades normalt igen.

På kvällen såg jag ett inslag i Sportspegeln om backhopparen Janne Boklöv. Han hade i v-stilen funnit sitt naturliga sätt att hoppa och det hade fungerat utmärkt ända tills han hade försökt göra teori av sin hoppning.

Utan jämförelser i övrigt såg jag en beröringspunkt. Så länge min andning fungerar naturligt finns det nog ingen anledning för mig att försöka krångla till den med någon alternativ vänster-höger-teori.

Och vad omslagsbilden i Runner´s beträffar. Varför inte någon gång bryta av med en en naturligt flåsande gubbe? Bara som ett tips...

Fredagsoteringar

Fortsätter mina rehabövningar på ortens kombinerade gym och bad. Tänkte jag skulle vara tidig idag för att slippa trängsel, men det blev precis tvärtom. Inte med tidigheten, men väl med trängseln.

Fredag är tydligen en dag som får många att lägga ett offer på friskhetens och sundhetens altare och det är härligt att se alla karaktärer som trängs i gymmet. Man kommer osökt att tänka på gamle Paulus och hans berömda brev till Galaterna: "Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man eller kvinna: alla ären I ett".

I badet är det lika trångt. En badmästare är i full färd med att läxa upp en grupp pojkar som inte vågar tvätta sig i grenen innan de hoppar i bassängen. Undrar över ifall de duschar med badbyxorna på även därhemma? Några bär till och med kalsonger under badkläderna. Vad badmästaren dock missar är att många unga pappor beter sig precis likadant som pojkarna, till förebild för sina unga söner och döttrar. Det är inte lika lätt för en badmästare att skälla ut en ung familjefar.

Fenomenet har förstås främst en hygienisk aspekt, men också en kulturell. Vad är det som gör att unga män beter sig som hade de fostrats av medeltida kristna moralister när de besöker en offentlig badinrättning? Vad har förorsakat detta paradigmskifte? Kanske dags att införa speciella badtider för kategorin? Eller speciella bassänger?

Väl nere i bassängen är det kokande. Avdelningen för motionssim har för dagen krympts till förmån för simträning och skolbad. De motionerandes skara ordnar snällt upp sig i en rad och håller lydigt till höger hela tiden för att inte kollidera. Två, mycket simkunniga damer med svarta simglasögon vägrar att inordna sig i ledet och kör som torpeder fram och tillbaka. Tillbuden är många, men de flesta väjer artigt för att inte kollidera med torpederna.

Omsorgsfullt gymmad och tvagad gör jag mig så redo för helgen. Jag har inget emot att springa fem gånger i veckan, men förmår även uppskatta en vilodag.

Januarivår

Någonstans bortom det gråa och nollgradiga anar jag våren. Ett säkert vårtecken är när kajorna börjar skälla och gråsparvarna börjar tjattra. Och idag hörde jag pinglandet från en flock sidensvansar.

Korp som skorrar är numera ett typiskt vinterläte. Tillgången på föda har ökat sedan samerna har börjat nyttja kustlandet som vinterbete för sina renar. För Hugin och Munin är vintern högsäsong med All Inclusive.

Men nu lär det inte dröja länge innan korparna drar sig tillbaka och skatorna tar över och börjar skräna och slåss om sina revir och björkkvistar.

Föraningarna om vår på dagens löprunda fick mig att omgående återuppta mitt källarprojekt. Det vore ju pinsamt att behöva gneta under marknivå när solen väl börjar röja i drivorna. Tvättade mitt nylagda klinkergolv med ättika för att få bort cementhinnan och satte lister runt om i rummet. Etapp ett därmed fullbordad.

Nästan synd att regeringens rotavdrag halverar vinsten av att göra jobbet själv. Timellarnas trogna skara lär nog krympa i takt med vårslasket.

Förra året saboterade jag en hälsena under ett långpass på en smältande och knölig grusväg. Strax innan missödet hade jag sett ett gäng korpar kalasa på vinterns sista renkranium. Korpmötet var inget bra omen. Hoppas dagens sidensvansupplevelse bådar bättre!

Intervall i alla fall

Vaknade i morse med ett odefinierat tryck över bröstkogen. Känslan ville inte ge med sig och jag övervägde starkt att hoppa över dagens intervaller. Men då trycket inte blev värre efter att ha brottats med en kubikmeter ved beslöt jag mig för att tuta och köra.

Värmde upp på min favoritrunda förbi kvarnen. Efter 5 kilometer svängde jag in på riksväg 95 och påbörjade mitt pass. Hade hoppats att vägen skulle vara plogad efter dagens snöande, men där fick jag förstås tji. Fast intervaller i snömodd är förstås träning det också.

Det skulle bli mer tji, för efter ett par ryck stannade en bilist, vevade ner rutan och började skrika och ha sig. Han påstod att jag utmanade ödet och att jag var osynlig. Det första kunde jag hålla med om för tyvärr hade jag skjutit så länge på passet att det hunnit bli rusningstrafik. Men att min reflexväst och min i övrigt väl reflekterande träningsdräkt skulle ha gjort mig osynlig hade jag lite svårt att smälta. Ändå är jag förstås fullt medveten om vad snörök kan ställa till med.

Fridsam som jag är tackade jag för upplysningen och vände hemåt igen. Slutförde mina intervaller efter ett väl upplyst promenadstråk. Trycket över bröstet gav med sig och dagen var räddad.

Ska nog simma lite lugnare vid nästa bassängbesök. Överkroppen är inte van att arbeta. Träningsvärk är inte hjärtinfarkt. Och nästa pass längs väg 95 blir nog i dagsljus.

Bryta dödlägen

"Alright, Conroy, repeat after me. Hope is the mother of all men."

På den tiden var krigsfilmer barnförbjudna. Hur jag tog mig in i salongen har jag glömt. Hjälten hette Richard Widmark. Widmarks pappa var svenskättling och en av mina klasskamrater hade påstått sig vara släkt med stjärnan. Bara det var anledning nog att ta sig in.

Filmen skildrade landstigningen och slaget vid Okinawaöarna, våren 1945. Jag har nog förträngt filmens handling, men jag minns tydligt scenen där Lt Anderson (Richard Widmark) försökte häva menige Conroys granatchock med den här sentensen.

Slaget vid Okinawa betecknas som ett av de allra blodigaste under andra världskriget. Det gick under beteckningen "Typhon of Steel". Hundratusentals civila dödades. Medan slaget fortfarande pågick utropades fred i Europa och några veckor senare kapitulerade även Japan. En ny era hade börjat och mänskligheten kunde på nytt börja hoppas.

Mellan Israel och Hamas råder ännu ingen fred även om man var och en på sitt håll utropat ett eldupphör. Operationen "Gjutet Bly" har också den krävt civila offer. Visserligen få i historisk jämförelse, men inte mindre fasansfull för de drabbade. Och vapenvilan är bräcklig. När som helst kan striderna blossa upp igen. Ingenting tycks kunna få parterna att börja prata med varandra. Hatet har skapat ett dödläge.

Idag svär Barack Obama presidenteden. Enligt många är detta början på en ny era. Vad kan han göra för att bryta dödläget i Mellersta Östern?

Gråväderspass

Dagens långskubb var ingen större njutning. Skrapade ändå ihop 6 plus 18 kilometer i den korta respektive långa brorundan. Grinigt och grått. Brukar njuta på långpassen, men idag var det svårt.

Ingen musik den här gången. Inte ens klocka. Ville försöka hitta min naturliga rytm. Har märkt att musiken får mig att korta stegen när jag blir trött. Försökte sträcka ut ordentligt och då och då även tänka på hållningen, ”det vertikala gummibandet”.

Pronerar lätt med vänster fot, medan jag trampar någorlunda neutralt med den högra. Det här går bra så länge jag är pigg och fräsch, men så fort jag börjar tröttna blir mitt löpsteg mer och mer likt Ringarens i Notre Dame. Jag skulle förmodligen behöva olika sorters skor på fötterna, men har hittills inte brytt mig om att undersöka vad som finns att göra.

Sålunda försökte jag idag springa lika upprätt som den gamle mästaren på 200- och 400 meter, Michael Johnson. Och ska jag vara ärlig, så gick det inget vidare. Gång på gång kom jag på mig själv med att ha hemfallit till min normala, quasimodostil. Började också på allvar fundera över vårens skoinköp. Har tävlat såväl med Nike som med Saucony, medan jag nästan uteslutande tränar i Asics. Kanske dags att prova något helt nytt?

Snålblåst snett framifrån på sista milen. Började frysa om händerna trots dubbla par handskar. Längtade starkt till vår och sommar. Tände en brasa vid hemkomsten för att få fart på livsandarna igen. Ingen märkbar känning i höften. Vågar nog snart lägga den skadan till handlingarna.

En glad lax

Valde en annan runda på dagens åtta. Sprang på norra sidan älven förbi folkhögskolan, kyrkan och ner mot dammen. Solsken och fyra minus. Sagolikt skönt! Och säga vad man vill om skotertrafik, men den ger oss löpare möjlighet till trevliga vägval i vinterterrängen.

Väl över på södra sidan kastade jag en blick mot virvlarna nedströms dammen och fick se ett rejält exemplar av släktet Salmo Salar göra ett skutt högt ovan vattenytan. Begrep med ens begreppet ”en glad lax”.

Med Stentorians taktfasta rytm i öronsnäckorna var det en barnlek att forcera nipan upp till väg 814. Fortsatte västerut till gamla skolan innan jag vände hemåt igen. Passerade träbron utan missöden och landade precis i solnedgången.

Plötsligt slog det mig att jag inte känt ett dugg av min onda höft. Kan det vara en tillfällighet eller har min bassängterapi redan gett resultat? Morgondagens långpass lär ge svaret.

Tidsmaskinen

Surfade runt bland löparbloggar och fann en länk till en sida där man kan göra kvalificerade jämförelser mellan mänskliga löparprestationer.

Enligt den här sidan måste jag förbättra min tid på maratonsträckan med 29 procentenheter för att slå världsrekordet i min åldersklass. Det är bara att konstatera att steget är långt.

Det mest intressanta med sidan är förstås att den gör det möjligt att göra jämförelser både med sig själv och med andra – oavsett ålder eller kön. Hade jag varit under 40 år hade jag behövt springa maran på minst 2:58:00 för att nå mitt nuvarande personbästa. För tio år sedan hade det krävts 3:23:47, medan jag om tio år bara behöver göra 4:12:35.

Och till min stora glädje ligger jag fortfarande precis steget före min främsta inspiratör och antagonist i löparbranschen. Hon läser nog inte min blogg, men ska omgående informeras.

En kul grej kan vara att kolla vilken tid olika kändisar skulle behöva ha för att tangera den egna prestationen. Sålunda skulle, i mitt fall, Janne Josefsson behöva avverka maran på 3:27:25, Liza Marklund skulle klara sig med tiden 3:32:42, Fredrik Reinfeldt skulle tvingas göra 3:06:53 medan Mona Sahlin skulle kunna gå i mål på 3:42:32.

Får jag härmed utmana sällskapet på ett maratonlopp? Varför inte i kungliga huvudstaden till våren? Jag är säker på att arrangörerna av Stockholm Marathon har några wildcards i byrålådan.

PS Bloggdrottningen Isabella Löwengrip är också välkommen. Hon kan få dansa runt på 3:19:37 fast hon verkar å andra sidan ha så många järn i elden att det väl är tveksamt om hon kan avstå ens den tiden. DS

"Sanningen" om Debatt

Frångick mina principer och tittade på Debatt i går kväll. Gömdaskandalen och Gaza stod på dagordningen.

Jag är inte insatt i turbulensen kring Liza Marklund men börjar förstå att den skakar om allt fler. Själv har jag svårt att engagera mig i frågan. Om nu böckerna innehåller lögner och om nu dessa lögner marknadsförts på ett felaktigt sätt, so what? Hur mycket av det som sägs och skrivs i vårt land är uttryck för den rena och oförfalskade sanningen? Jag är som sagt inte insatt, men kan väl ana att måttstocken är lite speciell för blonda och framgångsrika kvinnor.

Vad gäller debatten om kriget i Gaza så gick den helt överstyr. Janne Josefsson må vara en utmärkt grävande journalist, men som debattledare i går kväll var han usel. Hans enda syfte tycktes vara att hetsa antagonisterna till så hätska utfall som möjligt. Och i det ytterst spända läge som råder var det förstås inte särskilt svårt.

Själv tycker jag att det borde vara en skillnad mellan en offentlig debatt och ett hundslagsmål. Jag tror banne mig att Janne Josefsson tycker tvärtom.

En trippande älg

Efter gårdagens missöde vaknade jag otroligt nog både pigg och hel. En titt på termometern avslöjade att valet stod mellan rånarluva eller löpband. Jag valde det senare.

10 kilometer i medelgod fart var målsättningen. Jag värmde upp med maklig jogg. Inspirerad av morgonens blogglektyr ställde jag in bandet på ett optimistiskt fyrtrettitempo. Efter tre kilometer hade jag förbrukat allt syre i lokalen och fick växla ner. Till viss del kan jag väl skylla på musikvalet. 180 bpm fick mig att trippa på bandet. Har någon sett en älg trippa, så förstår ni vad jag menar. Till viss del kan jag väl också skylla på tidpunkten. Kroppen är av hävd programmerad för slow motion under förmiddagarna. Men i och med detta tar tyvärr ursäkterna slut.

För att jag inte helt skulle hamna i samma kategori som ursäkterna genomförde jag resten av programmet i mitt normala marathontempo, det vill säga cirkus femtjugo. Som straff spädde jag på med 50 längder i bassängen.

Att cykla hem efter övningarna efter att ha avrundat med bastu innebar ungefär 100 graders temperaturskillnad. Näsan hann förstås bli vit i motvinden. Blir den röd i morgon, fredag, har jag något att skylla på.

Ett lappkast och en missad strike

Etapp ett i mitt källarprojekt går mot final. Idag blev klinkringen klar. Förresten, heter det klinkring när man klinkrar? Kvar är fogning och tvättning, men det får bli en annan dag.

Köpte häromveckan en enkel men fungerande kakel/klinkersåg för femhundra spänn. Ortens hyresbutik skulle ha hälften så mycket för en dygnshyra. Här har nog ingen finanskris påverkat prisbilden. Tänk om man kunde köpa sig en Volvo och sedan hyra ut den ett par dygn för att finansiera köpet? Vilken trängsel det skulle bli i Volvobutiken. Jag hade nog ändå hyrt den här sågen om det inte vore för att källarprojektet har fler etapper.

Efter klinkring och en aning snöskottning gav jag mig ut på dagens lätta distans. Framme vid världens längsta träbro - eller om det nu bara är Sveriges - hände det. Jag skulle passera en kvinna som gick på snösträngen vid räcket och gjorde misstaget att ta ett kliv ner i hjulspåret. I samma veva gjorde kvinnan precis samma manöver. Jag hann göra en kraftig högergir innan jag dunsade ner i rännan som ett misslyckat bowlingkast.

Som tur var så slog jag mig inte särskilt hårt och som tur var så landade jag på min friska höft och som tur var för henne så blev det ingen strike. Hon frågade oroligt om jag gjort mig illa, men då var jag redan på andra sidan bron. Man är ju aldrig så snabb som sekunderna efter att man har gjort en oavsiktlig kullerbytta.

På hemvägen gick det bättre. Jag behövde bara göra ett lappkast och samtidigt dra in magen vid ett dubbelmöte med två bilar. I morgon blir det nog löpband igen. Om inte annat för att lugna nerverna.

Sex dagar kvar av dödande

Om sex dagar installeras Barack Obama i sitt nya ämbete. Det är ingen avundsvärd uppgift. Hans föregångare har fört USAs förenade stater till vägs ände. Det utdragna kriget i Irak, förlorat anseende i omvärlden, svagt inrikespolitiskt ledarskap, en ekonomi körd i botten.

Förväntningarna på Obama är enorma. Inte bara i USA utan i hela världen. Freden, de mänskliga rättigheterna, världsekonomin. Allt ska den unge presidenten ställa tillrätta.

Tiden kommer att visa i vilken mån han förmår infria förväntningarna. Jag tror inte att världen ska hoppas för mycket. En viss placeboeffekt är väl trolig. Nytt hopp skapar ny energi som kan vara positiv för utvecklingen. Men en verklig förändring är nog inte att vänta på kort sikt. Fyra år räcker knappast till mer än att skaka av sig alla knutar som bakbinder.

Men i ett avseende får vi hoppas att saker och ting går fort. Ett eldupphör i Gaza står överst på min lista. Mycket tyder på att Israels tidsfrist går ut samma dag som Barack Obama tillträder.

Sex dagar kvar av dödande. Som om inte tusen döda, varav en stor del oskyldiga barn, redan skulle vara mer än nog? Som om inte alla sönderbombade skolor, sjukhus och biståndsinrättningar redan nu skulle ha fyllt den kvoten med råge.

Allt är förstås inte Israels fel eller president Bushs fel. På ett sätt har vi alla del i händelserna. Konflikten har en gång grundlagts i FN (som vi tillhör) och den har därefter tillåtits att med jämna mellanrum blossa upp med FNs goda minne eller oförmåga (välj det som passar bäst).

Obamas installation ger nytt hopp även för Mellanöstern. Men då får vi nog alla vara beredda att dra vår strå till stacken. Vi kanske kan börja den 20 januari?

Nära Nirvana

Ägnade min träningslediga måndag till...just det...träning. Har gett mig attan på att min besvärliga höft kan rehabiliteras med hjälp av simövningar. Kan man hela hundar och hästar med vattenterapi, så varför inte en linkande löpare.

Började i gymmet med ett cykelprogram som kallades Skogsrundan. Trampade på i en dryg halvtimme utan egentligt motstånd. Ingen egentlig skogsdoft heller för den delen. Efter skogen gick jag runt mellan apparaterna och slet och drog i allt som tycktes ha med överkroppen att göra. Mina långpasströtta benmuskler skulle ju få sitt i bassängen.

En måndagsförmiddag på ortens kombinerade gym och bad är väl ungefär så nära Nirvana man kan komma utan att ha trillat av pinn. Musiken i högtalarna är lika blank och lugn som den öde simbassängen.

Efter 50 längder bestämmer jag mig för att dagens rehabövningar har gjort sitt. Somnar nästan i bastun efteråt. Och höften känns mjuk som solvarm hummelhonung.

Vid utgången blir jag fotograferad av en webbkamera och får byta min provisoriska passersedel mot ett modernt plastkort. Fotot visar ett rödmosigt ansikte i extremt vidvinkelperspektiv. Inte helt olikt en säl som nosar på kameraobjektivet i tagningsögonblicket. Objektivt sett, helt säkert en rättvisande bild. Och vem bryr sig? Huvudsaken är att kortläsaren känner igen sälen nästa gång det är dags för ett magplask.

Moonlight running

Sparar långpasset till kvällen för att få chansen att springa i månsken. Just nu lär månen vara som allra närmast jorden. Dessutom är det fullmåne. Innan jag drar iväg tar jag några bilder av fenomenet. Den bild som du skådar här bredvid är tagen exakt 16:18.

Väl ute på väg 814 hamnar jag i en annan värld. Månen har målat januarikvällen i blått. Här och var har han lagt kolsvarta skuggor och överallt ligger dekorationer av gnistrande vita snökristaller.

Minns danskvällarna i den så kallade kåken på 50-talet. Man kunde aldrig få nog av Billy Vaughns Sail Along Silvery Moon. Minns en månskensnatt när jag och brorsan fick springa hem efter dansen samtidigt som vi knuffade den tvåtaktade Lloyden framför oss. Konsten att slanga bensin var väl känd redan på den tiden och medan vi hade nött på golvtiljorna och spanat in brudarna hade byns motordrivna ungdom flyttat över Lloydens tankinnehåll till sina mopeder. Vi hann precis hem till frukosten innan brorsan skulle på jobbet och jag till skolan. Och jag minns att morsan vred sina händer.

Springer över dammen. Här brukar alltid vara nermörkt. I kväll flödar månskenet. Uppströms blänker selets tunna isskorpa. Nedströms anar jag en rännil där oförbrukad elkraft är på väg mot spegeldammarna.

Passerar Lundbergs smedja som alltid upplyser om temperatur och tid. Klockan är 18:12 och termometern visar på nollan. Springer i lätt 160-tempo. Joey Ramone hjälper mig att hålla takten. Vinden ligger nu i ryggen och månskivan hänger framför mig som en kvarglömd kräftskivedekoration. Åtta kilometer återstår av kvällens pass. Vad mig beträffar kunde det gärna få vara åttiåtta. The Lunatic Is In My Head.

Kontraproduktivitet

Det är tydligen januari månads modeord. Jag hörde det nämnas två gånger i lokalradion innan jag ens hade hunnit vakna på riktigt. Fast andra gången vaknade jag tvärt.

Inslaget handlade om en före detta missbrukare som hade kommit på fötter igen och blivit erbjuden anställning. Det var tydligen ett intressant jobb inom ett område som han brann för.

Problemet var hans gamla skulder. Kronofogden ville göra införsel på hans lön, vilket skulle innebära en stor påfrestning på den privata ekonomin. Och mot den bakgrunden hade nu mannen tackat nej till det nya jobbet. Att på det här sättet tvinga honom att betala av sina skulder var enligt mannen en kontraproduktiv åtgärd från samhällets sida och han såg därför ingen annan utväg än att fortsätta att leva på sitt socialbidrag.

Med all respekt för de svårigheter det måste innebära att etablera sig till ett "normalt" liv igen efter ett långvarit missbruk kan jag inte låta bli att reagera på inslagets vinkling. Om det är kontraproduktivt att arbeta av sina skulder, vad är då produktivitet?

Jag tycker synd om mannen som hamnat i det här dilemmat, men jag hoppas för hans och för vår framtids skull att han omprövar sitt beslut.

Fast å andra sidan förstår jag honom. Just nu står världens bank- och finansväsende i begrepp att åter etablera sig till ett "normalt" liv igen efter ett mångårigt ekonomiskt missbruk. Och anar vi inte att man anser det självklart att världens regeringar ska hoppa in med finansiella socialbidrag i mångmiljardklassen? Allt annat vore väl kontraproduktivt?

Usch, ja! Så här kan tankarna flyga och fara en träningsledig dag. Under de närmaste timmarna tänker jag bli produktiv tillsammans med min nyss inhandlade kakelsåg. Eller vad nu sådan sysselsättning egentligen borde kallas.

Simning gör susen

Har nu genomfört tre trevande simpass för att rehabilitera min onda höft. Innan dess måste det ha varit årtionden sedan jag besökte en bassäng. Visst har man tagit ett dopp en eller en annan gång och i sådana exklusiva sammanhang även tagit några simtag, men aldrig så här målmedvetet.

Och tro mig eller ej, det känns redan bättre. Jag kunde genomföra dagens lugna löppass i stort sett utan smärtor.

Det här bekräftar väl tanken som återkommit allt oftare det senaste året. Löpning blir allt för ensidig träning om man inte kombinerar med annat. Halvhjärtad stretching och lite pliktskyldig styrketräning räcker inte som komplement. Åtminstone inte för en man som nått min ålder och mognad.

Kände mig så fräsch efter dagens pass att jag återupptog mitt vilande källarprojekt. Att lägga klinker med en ömmande höft har inte precis varit prioritet ett, men nu är de första plattorna limmade. Löpa, simma, limma. Livet leker i mitt hörn av världen.

För övrigt måste jag lyfta på hatten för utrikesminister Calle Bildt, som rakryggat fördömer Israels offensiv i Gaza. Det är tydligen inte bara vänstersympatisörer som mår illa i dessa dagar.

Snömodd och gjutet bly

För 45 år sedan vandrade jag runt i flyktinglägret Jabaliyya. Jag såg misären och fattigdomen, anade uppgivenheten och hatet och jag mötte barnen.

45 år senare finns flyktinglägret kvar. Samma misär, samma fattigdom, samma uppgivenhet och hat. Men ändå, eller kanske just därför, utgör lägret ett så stort hot mot staten Israel att man finner det nödvändigt att gå in med sin krigsmakt och skjuta det sönder och samman.

Operationen kallas "gjutet bly" och anses nödvändig för att skydda staten Israel mot terrorattacker. Det låter både legalt och rimligt i mångas öron. Men hur angeläget det än kan vara att skydda sig mot terrordåd finns inget som kan legalisera och rimliggöra det övervåld som staten Israel nu gör sig skyldig till. Vittnesmålen från en norsk läkare som lyckats ta sig in i området talar sitt tydliga språk: "Vi vadar i blod...Många barn. Gravida kvinnor. Jag har aldrig upplevt något så fruktansvärt".

När detta är sagt och skrivet känns det oerhört trivialt att byta till ämnet löpning. Skillnaden mellan gjutet bly och snömodd har aldrig känts större. Dock några rader om musik som stöd för att hålla farten. Komponerade en skräddarsydd mp3-slinga inför dagens intervallpass i mjuk nysnö. En minuts maklig inledning, därefter tre niominutersblock i något vassare tempo varvade med två lugna andhämtningsminuter.

Och resultatet? Jodå, det kändes helt perfekt att slippa ha koll på klockan och bara låta sig styras av musiken. Försöket gav mersmak.

Nostalgiskt långpass

Termometern ligger fortfarande lågt och det är med viss tvekan jag skippar rånarluvan under dagens långpass. Tar en halsduk istället. Den kan man reglera genom att dra upp över näsan när man känner att skinnet håller på att vitna och ner igen när man börjar kippa efter luft.

Många anser att man ska variera sig när man springer och inte nöta på samma vägren. Så brukar jag också göra, men bara ibland. Jag har en favoritrunda på vintern och en annan på sommaren. Det känns ganska bekvämt att veta varifrån man kommer och vart man är på väg.

Vinterrundan är en renodlad nostalgitripp. För det mesta springer jag motsols, men i vissa fall tvärtom. Det senare mest när jag behöver dryga ut sträckan med några extra kilometrar. Nostalgin har att göra med platser jag passerar som på något sätt haft betydelse i mitt liv.

Idag är det motsolsdags. Efter ett par kilometer passerar jag huset där jag hade min första egna lägenhet. En stund senare når jag gatan dit min familj flyttade våren jag fyllde körkort. En bra bit längre fram återser jag barndomshemmet där jag tillbringade större delen av mina första 18 levnadsår. Nu är det cirka 5 kilometer kvar innan jag springer förbi huset där jag och min fru bodde som nygifta. Ett par hundra meter senare kastar jag en blick åt vänster och kan konstatera att min mors barndomshem fortfarande ser ut som det brukar se ut. Efter ytterligare ca 5 kilometer är jag hemma igen och kan pusta ut efterdagens tripp. Innan jag kliver in i duschen snuddar jag vid tanken att jag måste förnya mig. Fast å andra sidan - varför skulle nu det vara nödvändigt?

Vindkylning och rånarluva

Ställde in gårdagens träningspass. Besökte istället gamla svärmor, snart 86. Bilen jämrade sig i kylan, men fram kom vi och även tillbaka. Som kallast visade termometern minus 28.

För att inte drabbas av dubbelt mässfall besökte jag Prylvaruhuset på förmiddagen och köpte en rånarluva. Min näsa tål inte mer än 15 minusgrader och eftersom den lokala väderstationen redovisade en vindkylningseffekt på minus 25 var det inte tal om att genomföra dagens pass utan extraordinära åtgärder.

Luvan fungerade hyfsat, fastän det var svårt att dra in tillräckligt med luft genom fleecen. Det blev tio kilometer i ganska måttligt tempo. Får be hustrun ta upp ett lagomt stort hål i luvan, någonstans mitt för andningsorganet.

Jag kunde ana en viss skepsis hos människor jag mötte. Det är ju inte var dag man möter en figur i rånarluva. Tror dock inte att jag skrämde slag på någon. Annat var det med min gamla hemgjorda luva. Den hade ett stort hål strax under näsan och när jag sprungit och snorat några kilometer i sträng kyla brukade två istappar växa ner över hålet. Efter ett långpass såg jag ut som om jag bar munkorg a' la' Hannibal Lecter i filmen När Lammen Tystnar. Kombinationen, rånarluva och munkorg, blev tämligen grotesk och jag vet att folk började prata om vad det kunde vara för en stolle som sprang omkring i utstyrseln.