"Alright, Conroy, repeat after me. Hope is the mother of all men."
På den tiden var krigsfilmer barnförbjudna. Hur jag tog mig in i salongen har jag glömt. Hjälten hette Richard Widmark. Widmarks pappa var svenskättling och en av mina klasskamrater hade påstått sig vara släkt med stjärnan. Bara det var anledning nog att ta sig in.
Filmen skildrade landstigningen och slaget vid Okinawaöarna, våren 1945. Jag har nog förträngt filmens handling, men jag minns tydligt scenen där Lt Anderson (Richard Widmark) försökte häva menige Conroys granatchock med den här sentensen.
Slaget vid Okinawa betecknas som ett av de allra blodigaste under andra världskriget. Det gick under beteckningen "Typhon of Steel". Hundratusentals civila dödades. Medan slaget fortfarande pågick utropades fred i Europa och några veckor senare kapitulerade även Japan. En ny era hade börjat och mänskligheten kunde på nytt börja hoppas.
Mellan Israel och Hamas råder ännu ingen fred även om man var och en på sitt håll utropat ett eldupphör. Operationen "Gjutet Bly" har också den krävt civila offer. Visserligen få i historisk jämförelse, men inte mindre fasansfull för de drabbade. Och vapenvilan är bräcklig. När som helst kan striderna blossa upp igen. Ingenting tycks kunna få parterna att börja prata med varandra. Hatet har skapat ett dödläge.
Idag svär Barack Obama presidenteden. Enligt många är detta början på en ny era. Vad kan han göra för att bryta dödläget i Mellersta Östern?
2 kommentarer:
Det kan inte hjälpas, men jag tycker så synd om den stackars mannen. Så mycket mänskligt hopp vilar på hans axlar. Hoppas han är stark. I hans skor skulle jag helst krypa in någonstans och gömma mig.
Det finns forskning om så kallade kaotiska system, system där små rörelser i starten leder till stora händelser i slutet. Man kan hoppas att förväntningarna på Obama blir starten på en sådan rörelse.
Fast visst är det synd om honom.
-Huvva, skulle min farmor sagt.
Skicka en kommentar