Nu vänder det

Det är två grader plus och blåser 22 meter i sekunden när jag ger mig i väg. Motvind de första tre kilometrarna. Ett par gånger trycker vinden på så hårt att jag tappar fotfästet på det hala underlaget och trycks tillbaka. Det dånar och visslar från provtornet när jag passerar hissföretaget som på förvintern sagt upp nästan halva arbetsstyrkan. Det är som om vädergudarna ville betona allvaret. Det är som om hela situationen symboliserar andra hälften av 2008.

Väl uppe på bron vid den gamla kvarnen kan jag se solen. Vintersolståndet är en och en halv vecka gammalt och jag inbillar mig att solskivan ligger en liten aning högre nu än på julafton.

Drar ut på stretchandet vid broräcket. Vill njuta ett tag av solen och vissheten att återstoden av passet till större delen kommer att gå i medvind. Tänker på att vi går mot ljusare tider och känner mig övertygad om att detta även gäller konjunkturen och världsekonomin.

Drar på i utförslöpan bortom bron. Med vinden i ryggen blir min fartlek nära nog en verklig lek. Tänker på att jag för 45 år sedan firade jul och nyår i Mellersta Östern. Har sedan dess aldrig trott att freden har varit möjlig i denna del av världen. En arrogant stat, kallsvettig av rädsla för sina grannars oförsonliga hat, men samtidigt, totalt okänslig inför alla mänskliga tragedier som dess vapenmakt orsakar.

Fast ändå... Efter 60 år av ömsesidigt våld borde väl så småningom tröttheten övermanna prestigen. Tänk om 2009 blir det år då fredssamtalen mellan Israel och deras grannar äntligen blir verkliga!

Övergår till lätt jogg när jag passerar det blivande bosättningen Jurkyrkogården. Ja, stället heter förstås något annat, men det är inte svårt att se parallellen till Stephen Kings rysare. Att det nu ska byggas bostäder på den gamla slaktplatsen är kanske ändå ett gott omen.

Får en ny släng av motvinden när jag svänger vänster vid norra broändan. Men den är inte längre lika stark och stridslysten som för en timma sedan. Och det är med viss tillförsikt jag stretchar och gör mig redo för årets sista dusch. Må det gamla året lägga sig ner och dö. Nästa år vänder det. Jag är nästan helt säker.

Långpass i 160 BPM

På våren och sommaren har jag svårt att springa till musik. Jag vill höra alla ljud som uppstår runt omkring mig: vindens sus, fågelsång, vatten som porlar, mina egna steg...

Men på vintern är det annorlunda. Då blir musiken i öronsnäckan ett sällskap. Särskilt på långpassen. Hittills har jag haft svårt att hitta rätt musik till mina rundor, men inte nu längre. Och alltsammans är Peters förtjänst.

Peter driver en webbsida som han själv kallar: "Peter Anderssons bizarra hemsida". Här finns mycket godis, bland annat en topplista på låtar som känns bra att springa till. Här hittar man också länkar till andra sajter som handlar om löpning och musik.

Efter diverse tester har jag funnit att mina långpass passar perfekt till musik som dunkar fram i 160 beats per minute. Eller om det nu kanske är tvärtom. Efter att jag under julhelgen ägnat en del tid åt att hämta hem sådan musik var det idag dags för skarpt läge. Och jag säger då det, med så lätta steg har jag nog aldrig sprungit en långrunda. Jag förstår precis hur Karl XII kände det när han år 1700 steg iland på Själland och hörde kulorna vissla om öronen? "Detta skall hädanefter blifva min musik"!

Tack, Peter!

Ett kvällspass i decembermörkret

Kvällspasset är på 8 kilometer. Jag springer förbi kyrkan och ut på världens längsta träbro. Trafiken är tät. På bron är det möjligt att mötas personbil, personbil och fotgängare samtidigt. Men bilisterna är rädda om sina skärmar och håller alltid närmare fotgängaren än mötande bil. Människor är mjuka och bilar hårda. En del bilister kör in mot räcket, stannar och blockerar körfältet. Man tvingas runda ekipaget för att komma vidare.

Väl uppe på väg 814 blir trafiken glesare och man kan andas ut. Det senaste dygnets blidväder har gjort vägrenen såphal. Den är dessutom knölig och man löper hela tiden risken att halka ner i spåren där mötande bilar ska passera.

Under en normalrunda möter man ungefär lika många kungar som riddare. Landsvägens kungar är de som tycks äga densamma och därför håller så nära mig som möjligt. De vet med säkerhet att jag inte kommer att halka till just när de passerar och kan därför susa förbi i 100 knyck och med bara ett par centimeter tillgodo. Riddarna är de som chevalereskt håller ut så långt att man blir rädd att de ska hamna i diket på andra sidan.

Den här kvällen är normal eller kanske till och med bättre än så. Enda egentliga störningsmomentet är en bil som vägrar blända av. Kanske är det en förare som inte tycker att det behövs? Kanske är det en förare som håller på att somna? Eller kanske är det en förare som har petat i sig något lyckopiller som inte tål vanligt halvljus? Man kan ju aldrig veta...

Lyckligt hemma igen gör jag några styrketräningsövningar innan jag kliver in i duschen. Ännu en landsvägsrunda är fullbordad utan större incidenter. Det känns skönt att vi är på väg mot ljusare tider.

Dagen efter

Så är glöggen urdrucken och klapparna fördelade. Oförtjänt privilegierad har jag fått fira julafton med hustru, barn och barnbarn. De små tankarna som kretsar i mitt huvud dagen efter är: Har jag varit rättvis? Har jag varit för snål? Blev alla nöjda? Var det någon som blev besviken? De något större tankarna snuddar vid världens orättvisor, fattigdomsproblematik och miljöfrågor. Kommer vi någonsin i någon sorts global balans, eller ska klyftorna mellan de skilda världarna bestå?

Sanningen att säga är jag ganska kluven inför julen. Jag mår illa över konsumtionshysterin. Samtidigt är det en lycka att få ge. Och finns det något mer värmande än att se barnbarnens ögon tindra av förväntan och glädje inför julens gåvor.

Dagen efter vidtar också små praktiska göromål som att sortera resterna efter festen. Glas i en binge och metall i en annan. Självklarheter! Men när jag kommer till papperet börjar mitt inre protestera. Hushållspapper här, tidningspapper där, omslagspapper på ett tredje ställe och kartong på det fjärde. För att inte glömma kuvert med spår av gammalt klister som ska läggas i den ”vanliga” sopkorgen. Jag blir frustrerad, börjar svettas, konsulterar hustrun, läser i kommunens anvisningar och funderar allvarligt på att i ren protest lägga allt i samma påse.

Men så landar ögonen på yngsta barnbarnets julklapp, en batteriholk gjord av en återvunnen skokartong. Jag inser att det är för hans skull jag behöver sortera mitt växande sopberg. Och plötsligt känns de fem fraktionerna av förbrukat papper inte längre alltför hotfulla.

Fast på något sätt borde väl ändå pappershanteringen kunna göras enklare? Det är ju inte alla som har medvetna barnbarn som kan hjälpa till att hålla kursen.

Alla löpare springer på Julafton

Alla löpare springer på Julafton. Så skriver Anders Szalkai i sina träningsprogram. Eftersom jag närmast är slav under Szalkais program så var det bara att ge sig ut i ottan.

Jag joggade i långsam takt upp till den gamla kvarnen med Leonard Cohens släpiga och trötta röst i öronsnäckorna. Tio grader kallt och vindstilla. Uppe på bron ovanför den gamla kvarnen fick jag belöningen. Solen hade arbetat sig fram nästan över horisonten och målat molntussarna i skimrande rött. Så bedövande vackert att jag nästan glömde mitt ärende.

Efter några försiktiga koordinationsövningar - vågar inte dra på för fullt på grund av min onda höft - bytte jag till tecnomusik i exakta 165 beats per minute och drog vidare. Om sanningen ska fram så är jag inte vidare förtjust i tecno, men rytmen fungerar bra som farthållare.

Jag tittade förgäver efter alla andra löpare. Några frusna hundägare på sitt morgonpass var de enda jag mötte. Undrar om Szalkai verkligen har rätt? Fast skymtade jag inte något i öppningen till den gamla jordkällaren? Ingen löpare nu heller, men väl en trött gammal skäggig figur i röd luva. Kan det ha varit jultomten?

Jag önskar er alla en God Jul!

Håll tungan lågt i mun

Innan jag började skolan pratade jag bred dialekt. I skolan fick jag så småningom lära mig att prata fint. Eller fint och fint. Någon rikssvenska blev det aldrig. Däremot fick jag lära mig att skämmas över min dialekt.

Kommer man från Skåne eller från Stockholm behöver man inte skämmas. Det förutsätts att omvärlden förstår och accepterar dessa dialekter. Men säger du Sönsvall i stället för Sundsvall, eller ura i stället för öra, som i Piteåmålet, bör du genast lära om. Åtminstone är det så man undervisar blivande lärare i Umeå. Nu undrar man ju nyfiket över vilka råd man ger till blivande lärare i Lund?

När farfarsfar var färdig med sin nyodling planterade han en hägg. Han använde naturmetoden. Hur det går tillväga tänker jag berätta en annan gång. Jag ska istället berätta hur det kändes på tungan när man åt av häggbären. Den blev sträv och spänd och man lät som en utsocknes när man pratade. Säg "iiii" med tungan så lågt i munnen som möjligt, så förstår du. Femtio år senare slår det mig att nästan alla mediapersonligheter i uppåtgående låter precis lika utsocknes som vi lät som barn när vi hade käkat häggbär. Och småtjejerna i Västerbotten (som skäms över sina dialekter) tar efter.

Idag skrattar vi hjärtligt åt de tillgjorda och hurtiga berättarrösterna i gamla journalfilmer. Ska vi en gång skratta lika hjärtligt när vi lyssnar på gamla nyhetsklipp med Cecilia Gralde eller Nike Nylander?

Välsignade löpband

Tre grader plus, regn och kuling. Såphalt på vägarna. Vad gör man? Jo, köper ett sexmånaderskort på ett gym.

Började med 10 km på löpbandet. Försiktig start. Efter ett par kilometer knappade jag in sexminuterstempo med ett par graders lutning. Kom in i rytmen efter ett tag och skumpade fram till tonerna från Radio Rix. Tempot stämde inte alltid med låtarna, vilket fick mig att börja fundera över mitt bpm-projekt. Måste försöka skrapa ihop ett par timmar i rätt tempo till min lugna distans. "Is there anybody out there", som har bra låtlistor till ca 160 bpm-tempo så är jag tacksam för tips.

Min onda höft gjorde sig bara lätt påmind. Välsignade löpband. Varken halt eller knöligt. Det enda som störde något var inomhusluften. Den tycktes innehålla mindre syre än vad jag är van vid på mina rundor. Efteråt gick jag runt och provkörde en del maskiner. Försökte känna efter vilka rörelser som fick höften att ömma. Hittade inget påtagligt, men hittade däremot några trevliga stretchövningar som jag testade. Både höftböjaren och hamstringsmuskulaturen kändes av på min onda sida, så det är väl de övningarna jag ska vara noga med. Hittade förresten samma övningar på nätet på Nordic Gym.

Till sist var det dags att duscha och prova bassängen. Simmade 1000 m ackompanjerad av ett gäng högljudda gymnasieelever som hade roligt värre i bassängens lekhörna. Bastun efteråt var ljuvlig. Livet leker.

Lik förbannat finns jag

Män över 60 bloggar inte. Åtminstone inte enligt statistiken. Den världen tillhör politiker, ungdomar och folk som är och tror sig vara betydelsefulla. Uppfattningen: "syns jag inte, finns jag inte", tycks vara en ganska vanlig drivkraft för bloggandet. Att sedan en och annan tycks kunna sko sig ekonomiskt på sina ansträngningar kanske inspirerar en del.

En icke föraktlig skara bloggare är väl trendnissarna, "som vill prova på". Kanske är det också rätt många som ser skapandet av en tjusig blogg som en teknisk utmaning. Själv tillhör jag trendnissarna. Jag har gjort det mycket enkelt för mig tekniskt, eftersom jag valt en standardmall hos en leverantör av en gratistjänst.

Problemet är väl att jag är för gammal. Jag finns helt enkelt inte. Statistiskt sett bloggar jag inte. Statistiskt sett löptränar jag inte. Och statistiskt sett lyssnar jag inte inte på Ramones när jag springer. Snacka om att slå ur underläge.

Politiker, ungdomar och alla ni som är betydelsefulla: Här har ni mig! En nolla i statistiken. Lik förbannat finns jag!