Kvällspasset är på 8 kilometer. Jag springer förbi kyrkan och ut på världens längsta träbro. Trafiken är tät. På bron är det möjligt att mötas personbil, personbil och fotgängare samtidigt. Men bilisterna är rädda om sina skärmar och håller alltid närmare fotgängaren än mötande bil. Människor är mjuka och bilar hårda. En del bilister kör in mot räcket, stannar och blockerar körfältet. Man tvingas runda ekipaget för att komma vidare.
Väl uppe på väg 814 blir trafiken glesare och man kan andas ut. Det senaste dygnets blidväder har gjort vägrenen såphal. Den är dessutom knölig och man löper hela tiden risken att halka ner i spåren där mötande bilar ska passera.
Under en normalrunda möter man ungefär lika många kungar som riddare. Landsvägens kungar är de som tycks äga densamma och därför håller så nära mig som möjligt. De vet med säkerhet att jag inte kommer att halka till just när de passerar och kan därför susa förbi i 100 knyck och med bara ett par centimeter tillgodo. Riddarna är de som chevalereskt håller ut så långt att man blir rädd att de ska hamna i diket på andra sidan.
Den här kvällen är normal eller kanske till och med bättre än så. Enda egentliga störningsmomentet är en bil som vägrar blända av. Kanske är det en förare som inte tycker att det behövs? Kanske är det en förare som håller på att somna? Eller kanske är det en förare som har petat i sig något lyckopiller som inte tål vanligt halvljus? Man kan ju aldrig veta...
Lyckligt hemma igen gör jag några styrketräningsövningar innan jag kliver in i duschen. Ännu en landsvägsrunda är fullbordad utan större incidenter. Det känns skönt att vi är på väg mot ljusare tider.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar