Dagen efter

Så är glöggen urdrucken och klapparna fördelade. Oförtjänt privilegierad har jag fått fira julafton med hustru, barn och barnbarn. De små tankarna som kretsar i mitt huvud dagen efter är: Har jag varit rättvis? Har jag varit för snål? Blev alla nöjda? Var det någon som blev besviken? De något större tankarna snuddar vid världens orättvisor, fattigdomsproblematik och miljöfrågor. Kommer vi någonsin i någon sorts global balans, eller ska klyftorna mellan de skilda världarna bestå?

Sanningen att säga är jag ganska kluven inför julen. Jag mår illa över konsumtionshysterin. Samtidigt är det en lycka att få ge. Och finns det något mer värmande än att se barnbarnens ögon tindra av förväntan och glädje inför julens gåvor.

Dagen efter vidtar också små praktiska göromål som att sortera resterna efter festen. Glas i en binge och metall i en annan. Självklarheter! Men när jag kommer till papperet börjar mitt inre protestera. Hushållspapper här, tidningspapper där, omslagspapper på ett tredje ställe och kartong på det fjärde. För att inte glömma kuvert med spår av gammalt klister som ska läggas i den ”vanliga” sopkorgen. Jag blir frustrerad, börjar svettas, konsulterar hustrun, läser i kommunens anvisningar och funderar allvarligt på att i ren protest lägga allt i samma påse.

Men så landar ögonen på yngsta barnbarnets julklapp, en batteriholk gjord av en återvunnen skokartong. Jag inser att det är för hans skull jag behöver sortera mitt växande sopberg. Och plötsligt känns de fem fraktionerna av förbrukat papper inte längre alltför hotfulla.

Fast på något sätt borde väl ändå pappershanteringen kunna göras enklare? Det är ju inte alla som har medvetna barnbarn som kan hjälpa till att hålla kursen.